flying kite

Det jag är mest konsekvent i, är att jag sällan är konsekvent.

Brudens mö

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Jag har velat säga det länge men inte vågat för jag inte vetat om det var hemligt eller inte,
men nu vet jag att jag får, jag har fått brudens medgivande att skrika det från the rooftops om jag vill.
JAG SKA VARA BRUDTÄRNA PÅ IDA OCH HENRIKS BRÖLLOP!
Tillsammans med Idas två systrar såklart.
Jag är så oerhört glad och hedrad över detta och blev ofantligt blödig när hon frågade.
Hon la fram det så oerhört fint, så det nästan kändes som att hon friade till mig.
Och självklart sa jag ja.
Ja, Ida. JA JA JA!!!
 

Inte all in, half way in.

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Okej, jag kunde inte beställa roomservice. Det kändes liksom...fel.
Men jag beställde mat i alla fall!
Fast jag sa att jag kan hämta det själv.
Det känns liksom som något slags översitteri att be dem komma upp med maten, det är ju lika långt för dom som det vore för mig, och jag måste ändå ner och röka nångång.
Och dom har ju ändå gjort maten.
Jag tyckte att det kändes som en rättvis kompromiss.

Schoolgirl

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Första semenariedagen avklarad.
Är så pepp på detta alltså, känns riktigt rätt.
 
Nu sitter jag här på mitt rum och tänker snart ringa upp lite mat. Kanske kan tyckas vara lite onödig lyx, men jag vill inte sitta själv nere i restaurangen och se dum ut.
Fattar inte riktigt vart tiden tog vägen idag, tänkte ett tag att jag skulle åka in till Fotografiska efter semenariet och kolla Strindbergutställningen innan den stänger, men nu är klockan helt plötsligt tio i sju och jag har inte käkat än. Så jag får väl helt enkelt inse att det inte blir så.
Ska försöka klämma in Strindbermuséet nästa gång jag är uppe, det är nog t.o.m. bättre.
 
För övrigt saknar jag Martin.
Jag vet, det rör sig bara om ett par dagar ifrån varandra, men det är väl en positiv sak att man saknar varandra ändå. Vaknade av en mardröm inatt, och instinktivt vänder jag på mig för att titta på honom. Oftast brukar det räcka med att bara se och veta att han ligger bredvid, jag behöver inte väcka honom eller så, men nu var jag alldeles ensam. Jag gillade det inte.
 
Nä fan, nu måste jag äta. Kommer somna ovaggad inatt som det känns nu. Mycket info i skallen och nya intryck. Mat och dusch, sen stup ner i säng.
Kyss!
 

Sassabrassamandelsmassa

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Har precis kommit upp på rummet igen efter att ha avnjutit en middag med Sara.
Mätt som en gris är jag och hade utan svårigheter kunnat somna bums, men jag ska försöka hålla mig vaken nån timme till så jag sover hela natten. I'm a troubeld sleeper periodvis som kämpar med att försöka sova normalt.
 
Fasen vad jag tycker om Sara. Så jädra skön person.
Jag kan faktiskt aldrig påminna mig om att jag har haft tråkigt med henne, och jag har ändå känt henne länge länge.
Även om jag kanske tyckte att hon var liten när vi var yngre. Hon är ju faktiskt ett helt år yngre än mig. Fast egentligen handlar det bara om några töntiga månader eftersom hon fyller år i januari och jag i maj, men det var ändå viktigt och mycket när man var liten.
Plus att det är Fridas kusin, och yngre familj/släktingar kommer nog inte undan den där grejen.
 
Men som sagt, vilken skön människa det är!
 
Bild från ikväll.

Bjussar på en gammal bild från 2008 också.

Då åker vi

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Så sitter jag då på väg till Stockholm och framtiden.
Kul!

Måste bara säga hur ofantligt mycket mer jag tycker om Veolia än SJ och Öresundståget.
Gratis uppkoppling, bekväma säten (t.o.m. för mig som är stelopererad) och trevlig personal. Här finns ett och annat att lära för Crister Fritzson.
Visst, det kan vara lite halvtradigt att hamna i en kupé med en massa okända störiga människor, men jag för min del sitter ensam i min just nu. Det känns lite som att ha ett eget rum på tåget.

Ska snart dra på nått avsnitt av Criminal Minds och sen kanske läsa lite.
Stockholmsresan börjar bra iallafall.


 

Det börjar pirra

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Okej, nu börjar jag bli nervös på riktigt.
Imorgon åker jag till Stockholm och påbörjar AHTU-utbildningen.
Snälla gode gud, låt det gå vägen, och låt mig först och främst hitta till lokalen där semenariumet hålls.
Jag har det sämsta lokalsinnet i världen.
Och världen är stor.
Och jag skojar inte, jag är sämst i världen på att hitta.
Men skitsamma, jag vill bara att det här ska bli så bra som jag hoppas.
Jag tror till och med att jag skulle kunna vara bra på det här.
 
Men jag är nervös,
men jag antar att det är så med allt som känns viktigt för en.
 

Elefanten i rummet

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Imorgon 07:15 kommer det målare hit som ska invadera vårt hem under några dagar.
Det är inte på vårt initiativ, och därför otroligt störigt.
Tydligen har bostadsföreningen beslutat att alla fönster ska målas, både från insidan och utsidan.
Detta är totalt bullshit, för inte behöver våra fönster målas.
Man kan å andra sidan tycka att det är bra med en bostadsförening som ligger steget före och inte låter det gå till förfallstadiet innan det tas tag i, men här snackar vi inte steget före.
Vi snackar ungefär två-tre mil före. Det ser i princip nymålat ut.
 
Vi fick en lapp i brevinkastet där det stod att det skulle målas och att vi skulle göra vår lägenhet tillgänglig 4-5 dagar mellan klockan 7-16 och dessutom ta ner gardiner och flytta närliggande saker 1½ meter från fönsterna.
1½ meter är ganska mycket i vår lägenhet. Vårt köksbord som är fastskruvat i väggen står max en halvmeter från köksfönstret, och jag tänker då fan inte skruva ner det för att nån föreningspensionär med för mycket fritid har fått för sig att det ska målas hejvilt. No way José och no chance Lance.
 
Men det värsta är att det på våra 59 kvadratmeter ska traska omkring några målare hela dagen och skita ner och störa. Vad fan ska jag prata med dom om?! Kan jag bara ignorera att dom finns där? Hur ska jag kunna göra mina fåniga vardagsgrejer med dom där?
Jag kommer inte ens kunna gå på toa.
Tur att jag ska till Sthlm på torsdag iallafall.
Stackars Martin som jobbar en del natt den här veckan med.
 
JAG VILL INTE.
 
Fan, måste man bjuda på kaffe och sånt också?
 
 
 

Looking the part

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Snart sätter den igång, min utbildning till anhörigterapeut.
Så de nästkommande tre åren vet man vad man ska göra.
Är tokigt peppad, men också lite nervös.
Det känns stort och "på riktigt".
 
Drar upp till Stockholm nu på torsdag för att gå på första semenariet som varar ett par dagar.
Hoppas på att möta upp Sara, och allra helst också Annie, för en bit mat och gemytligheter nångång under tiden också.
Hoppas detta går vägen nu, jag vill verkligen det här.
Jag går all in.
Visst fan ser jag ut lite som en terapeut om jag anstränger mig?
 

Killen jag gillar allra mest

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter


Fan vad fint det känns att ha hittat sin special someone.
Pratade med en vän igår och konstaterade att jag känner mig så lyckligt lottad över att ha hittat någon som verkligen finns där när det krisar (läs: när jag krisar), någon som har tålamod med mig och lugnar ner mig när jag flippar. 'Cos baby I'm the worrying kind.
 
Det känns så fint bara.
Riktigt fint.

Saker jag inte kan med 2

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Ett par grejer har slagit mig igen, nämligen:
 
  • Människor som presenterar sig i imperfekt i telefonen.
    T.ex. "Ja hej detta var Jane Doe" eller "Hej, mitt namn var Jane Doe". Jaha? Vem är det nu då?
 
  • Danska barn på tåg.
    Vanligt förekommande på tågen här i skåne. De är den värsta sorten. Varför? De pratar fult och låter mycket, räcker inte det?
 
  • Arbetsgivare som inte svarar på jobbansökningar.
    Jag har gjort den förnedrande processen det innebär att försöka sälja in sig själv till ert företag, det minsta man kan begära är att ni skickar ett mail där det står "Tack för visat intresse, tyvärr är platsen tillsatt." Varken mer eller mindre. Det kan vara ett färdigskrivet standardmail som används som massutskick, det är skitsamma, men nog fan vill man veta.

 

 

  • Kryptiska statusuppdateringar på Facebook.
    Huuur många gånger har man inte sett statusar som "Åååh jag är så himla ledsen! Varför måste detta hända mig?" Efter detta följer kommentarer som "Gumman vad är det som har hänt? <3" osv, och svaret blir då "Jag vill inte ta det här...". "JAG VILL INTE TA DET HÄR"?! Skriv det inte över huvud taget där då idiot.
Så, nu har jag fått ur mig lite.
Tack.

Inlägget som måste skrivas.

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Det kommer att handla om rumpor.
Och att de klappas/daskas/klatchas på dem av ens significant other.
Detta är inte på något sätt enbart riktat mot min älskade Martin, utan mot i stort sett alla män.
För visst fan har vi alla varit med om det?
Och det är såklart inget som enbart hör till oss som är i förhållanden, singlarna är precis lika utsatta, men då oftast av slemmon på krogen.
 
Jag vet inte alltså...
Jag förstår det inte.
Vad är det egentligen som ska uppnås med denna handling?
Ingen kan väl förvänta sig att detta ska sätta igång några feromoner och på så sätt leda till amorösa lekar?
Länge trodde jag att snubbarna ville att man skulle fnissa lite halvgenerat men ändå gillande, att det var det som var anledningen (jag har dock aldrig vikt mig inför detta).
Jag tror inte att någon tjej verkligen uppskattar det.
Faktiskt.
Man ser att det händer lite då och då, bara man håller ögonen öppna, och jag skojar inte - varje gång jag har sett det har tjejen i fråga slagit undan handen på den som daskar till henne.
Det är liksom en instinkt, även om hon försöker rädda det med ett litet fnitter efteråt.
För på något sätt är det kränkande. Och jag menar absolut inte att låta som nån militant feminist, för det är jag inte, men ge fan i våra rumpor om ni inte är helt säkra på att det är okej!
Det ÄR defakto ett sätt att sätta tjejen på plats. För rumpan tillhör absolut the private area, och genom att röra vid den rör man sig definitivt i ett område där man bör beviljas uppehållstillstånd. Och genom att förbise detta säger man att man skiter i vilket och tar för sig oavsett vad rumpans ägare tycker.
 
Kan tyckas att jag gör en höna av en fjäder, men det skiter jag i.
Jag tycker såhär.
Det handlar helt enkelt om respekt.
 

Shopping spree

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Jag erkänner, jag har tillåtit mig själv att gå loss de senaste dagarna.
Och OMG vad gutt det har varit!
Uppdaterad garderob har det blivit, och det har fan varit välbehövligt.
Främst har jag kört hårt på tradera (håller på något sätt fortfarande tillbaka, även om jag nu faktsikt skulle ha råd att köpa nytt i butik), men det har även blivit en tripp till Nova Lund.
Smakprov?
Okej!
 
   
 
Plus lite annat.
Vi beslutar härmed att jag var värd det.

Behovet av att sätta spår

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Härom dagen när jag stod och väntade på bussen såg jag den gamla slitna frasen "I was here" skrivet på väntbänken (En annan favorit är också "I love ?"). Jag har funderat över detta många gånger. Syftet måste ju någonstans vara att man vill berätta för omvärlden att man finns typ, att lämna ett avtryck. Är det inte då otroligt idiotiskt att bara skriva "I was here"? Det är ju totalt anonymt, såvida man nu mot all förmodan skulle heta "I". Det roliga med just denna bilden är dessutom att något annat stolpskott har skrivit "I was here too", som att någon vill ta ner den andre "I" på jorden och berätta att den minsann var där också, så den ska inte tro att den är något.
Alternativet är att den andre kände någon slags samhörighet med första "I" och kände sig manad att framföra detta.
Jag vet inte.
 
Men framför allt är det kanske mest intressant hur människan har ett behov av att lämna avtryck, att det är viktigt för oss att berätta att vi finns/har funnits.
Jag är inte bättre än någon annan, jag hade drömmar om att skriva en bok. Varför vill man göra det? Antar att det är ett sätt att göra sig odödlig. Och på ett sätt funkar väl bloggandet ungefär likadant.
 
Så...
I WAS HERE.

New brills!

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

 

Det var hög tid att skaffa nya glasögon,
verkligen hög tid.
Tydligen (!) hade min syn förändrats markant sedan jag förra gången köpte glasögon på gymnasiet.
Vem hade kunnat ana?!
Jag har liksom fått kisa med mina gamla glasögon, så det kändes som ett välmotiverat köp.
Nästa steg är linser, eller ännu bättre laseroperation.
Men jag fegar. Man vet vad man har men inte vad man får liksom.
Men det känns riktigt skönt att kunna se igen.
Plus att jag tycker att jag ser för jädra smart ut, och det är ju aldrig dåligt.

You figure it out.

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Before

 
During

 
After

Bare with me!

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Jag vet, jag vet...
Jag har varit M.I.A.
Men det har hänt STORA saker och jag har varit i mitt älskade Nybro några dagar.
Jag kommer blogga mera och mycket -
I promise!
(Hör du det nu Ida?)

It's complicated

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Ibland blir jag så irriterad på mig själv.
Och ju mer irriterad jag blir, desto mer irriterad blir jag.
Jag ska försöka förklara.
 
Utan att säga direkt vad som har hänt, så kan jag säga att det är något jag strävat efter i snart tio år.
Och nu har det alltså hänt.
Jag borde hoppa av glädje, sväva på små moln och allt det där, ni vet.
Men jag känner mig nästan mest tom.
Visst, det pirrar lite, men jag svävar inte.
Jag känner vemod.
En tyngd jag känt i snart tio år har ersatts med en annan tyngd.
Något slags dåligt samvete.
Och också en vag känsla av att hoppa fallskärm utan att veta om fallskärmen kommer veckla ut sig.
Nånstans har det alltid varit en trygghet.
Och jag knarkar trygghet.
 
Jag blir alltså irriterad på mig själv för att jag inte reagerar starkare, mer.. euforiskt.
Och så blir jag irriterad för att jag är irriterad på mig själv, jag är ju bara mänsklig.
Jag ska släppa taget om något som varit en stor del av mitt liv under en väldigt lång tid,
det borde inte vara så konstigt att det känns lite dubbelt.
 
Och än så länge är allt inte 100% klart, och innan det är det så kan jag inte slappna av.
Det låter skitlöjligt och emo och som att jag vill göra mig till ett offer eller en martyr,
men...
Kan något skita sig så brukar det göra det.
Det är faktiskt så för mig.
Jag lovar.
Och det suger.

Pssst...

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Jag är också sjukt nöjd över en överraskning jag har gjort (japp, hand made) till Martin när han kommer hem imorrn.
Längtar tills dess!
 

Victor/Victoria

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Idag har jag känt mig en smula grabbig måste jag säga.
Martin är i Göteborg över natten, så jag satt själv och kollade när Premier League körde igång.
Sen jag träffade Martin har jag börjat följa PL och fastnat för det.
Riktigt gutt att det har börjat igen.
Så här satt jag, i bara underkläder, kollade fotboll och käkade chips å dipp.
Jag försökte även trycka i mig lite rester från gårdagen som jag naturligtvis åt direkt från burken utan att värma upp. Mest gjorde jag det för att samvetet sa till mig att man inte ska äta chips till middag.
Det gick sådär.
Men jag drack inte öl, det fanns lagom till ett glas rött kvar från igår, så det slank ner.
Jag var ju tvungen att sätta gränsen nånstans liksom.
Men hade det funnits Corona hemma så hade jag nog fan tagit den istället.
 

När katten är borta...

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

...brukar jag äta sånt som han inte tycker om.
Förra gången blev det ägg- och laxmacka med hovmästarsås.
Jag är en sån jädra rebell.