Nu är dom på väg.
Mot Kanada.
En av mina absolut närmaste vänner och hennes familj ska bo utomlands ett halvår.
Det är så svårt det där. Jag vill vara stöttande, peppande och positiv, men samtidigt vill jag bara skrika
"STAAAAAANNAAAAA!!!!".
Men det vore såklart helt egoistiskt.
Och ett halvår går fort. Det envisas i alla fall alla med att säga hela tiden.
Men fan allvarligt, går det verkligen så fort?
Det är ju inte så att vi längre ses flera dagar i veckan, där fredagarna innebar obligatoriskt rödvin och musikvideor på youtube fram till fyra-fem på nätterna, såklårt är det inte så, jag bor ju inte i Nybro längre. Men varje gång jag kommer hem är det en självklar punkt på min agenda. Och jag tror inte att det någonsin har gått en vecka mellan telefonsamtalen sen jag flyttade ner. Men jag vet inte, det kan vara så att det har hänt, fast sådan är vår vänskap, okomplicerad, otvungen och ganska självklar.
Men just den där grejen att inte kunna ringa när som helst, att vi inte kan nå varandra när vi vill eller behöver, den är läskig. Förmodligen läskigare för mig än för henne, för hon är tryggheten och stabiliteten själv och kommer klara alla svårigheter hon någonsin möter i livet. Alltså, det är klart jag kommer klara mig, jag är inte helt tappad eller ett nervrak heller, men det kommer bli lite tuffare utan henne. Jag har turen att ha fantastiska vänner runt mig. Jag är så oerhört tacksam för att de andra tänker stanna i Sverige. (Frida, Ida, inga planer på att dra va?)
Det är en märklig sak det där, när man träffar någon som man bara funkar med. I synnerhet så här när man är i min ålder. Inte för att jag är lastgammal (det är ett helt annat inlägg), men det blir svårare och svårare att träffa vänner tycker jag. Jag vet inte varför riktigt, kanske är man mer försiktig av någon anledning. Svårare att lita på folk, mer petig i sitt utval.. eller jag vet fan inte. Man tappar i alla fall den där lättheten och öppenheten man hade när man var yngre. Just därför är det kul med de vänner man skaffar i den här åldern. Både Ida och Erica träffade jag i vuxen ålder, och det är speciellt på ett sätt. De är vänner med mig för att de tycker om den jag är. Barndomsvänner har man växt upp med, och i vissa fall ihop med. Kanske hade man inte varit vänner om man träffats idag. Det är vackert på ett annat sätt, man delar så otroligt mycket, vet allt om varandra och hur man blivit den man är. En vän som man träffar i vuxen ålder uppskattar resultatet av vem du har blivit, på något sätt. Ingen vänskap är bättre än den andre.
Jag är så väldigt tacksam för de vännerna jag har i mitt liv, nya som gamla.
Ni betyder så jävla mycket.
Och en av er flyttar nu.
Jag önskar dig allt gott och ett innerligt lycka till.
Jag hoppas att allt blir precis sådär bra som du är,
och du är fantastisk.
Men skynda dig tillbaka för fan!
Erica, du kommer fattas mig.
