flying kite

Ibland blir jag så irriterad på mig själv.

Och ju mer irriterad jag blir, desto mer irriterad blir jag.

Jag ska försöka förklara.

 

Utan att säga direkt vad som har hänt, så kan jag säga att det är något jag strävat efter i snart tio år.

Och nu har det alltså hänt.

Jag borde hoppa av glädje, sväva på små moln och allt det där, ni vet.

Men jag känner mig nästan mest tom.

Visst, det pirrar lite, men jag svävar inte.

Jag känner vemod.

En tyngd jag känt i snart tio år har ersatts med en annan tyngd.

Något slags dåligt samvete.

Och också en vag känsla av att hoppa fallskärm utan att veta om fallskärmen kommer veckla ut sig.

Nånstans har det alltid varit en trygghet.

Och jag knarkar trygghet.

 

Jag blir alltså irriterad på mig själv för att jag inte reagerar starkare, mer.. euforiskt.

Och så blir jag irriterad för att jag är irriterad på mig själv, jag är ju bara mänsklig.

Jag ska släppa taget om något som varit en stor del av mitt liv under en väldigt lång tid,

det borde inte vara så konstigt att det känns lite dubbelt.

 

Och än så länge är allt inte 100% klart, och innan det är det så kan jag inte slappna av.

Det låter skitlöjligt och emo och som att jag vill göra mig till ett offer eller en martyr,

men...

Kan något skita sig så brukar det göra det.

Det är faktiskt så för mig.

Jag lovar.

Och det suger.