flying kite

Det jag är mest konsekvent i, är att jag sällan är konsekvent.

Martins examensgille

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Här kommer examenshelgen i bilder, som lovat.
Alla bilder är klickbara, om man skulle vilja se dem i större upplaga.
 
 
 
 
Det var en väldigt lycklad helg, och bäst av allt - Martin blev jätteglad!
 
 
 
 

For fuck sake

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

 
Som personen till höger här har gjort, liksom, va faan?
"Hej hej, jag är en stolt epileptiker, fast egentligen vill jag bara att ni ska se detta och tycka synd om mig och påpeka vilken otroligt stark person jag är som vågar visa och stå för mig sjukdom!"
Offer.
 

Epilepsi med mina homies

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

 
Dostojevskij, Niel Young, Sokrates, Julius Ceasar, Jean d'Arc, Alexander den Store, Prince (a.k.a the Sign), Michelangelo, Napoleon, Alfred Nobel, Van Gogh, heliga Birgitta, Moliére och jag.
Vi är ett skönt gäng.
 
Jag vet att det är lite länge att lyssna, men för mig som har epilepsi är det ganska intressant.
Framför allt känner jag en märklig lättnad - jag kunde haft det så mycket värre.
Jag tänker inte i första hand att jag önskar att jag inte hade epilepsi, utan känner mig främst glad för att jag mår så pass bra som jag gör.
 
Jag har nog ganska svårt att beskriva min relation med min sjukdom. Kanske för att jag nog aldrig egentligen har accepterat den fullt ut. Det kan ha varit min räddning. Jag vägrar identifiera mig med en sjukdom. Det är något jag har, inte något jag är.
Jag tänker inte gå runt med en pin eller ett halsband med epileptikernas märke, det skulle kännas som att bära Davidsstjärnan. Jag förstår syftet med det, och jag har en i plånboken, men att bära den på kragen ser jag varken heder eller stolthet i. Inte skam heller för den delen, men för mig så finns det ingen poäng med att skylta med det. Lika lite som jag går runt med märken för blond, heterosexuell, kvinna, nybroit, rökare tänker jag gå runt med något annat som visar bara en liten del av vem jag är.
 
Det är en sjukdom som på något sätt är lite mystisk. Det finns enormt mycket att forska om fortfarande, än vet man t.ex. inte ens varför man får det. Eftersom den sitter i hjärnan är det också oklart hur mycket av människans psyke som påverkas, alltså vilka delar av hjärnan som blir drabbade på ett eller annat sätt. Man vet att viss medecineringen av epilepsi slukar B-vitamin ur kroppen, vilket påverkar nervsystemet och kan leda till t.ex. depression.
Hippocampus anses vara en av de delar som sällan kommer undan, alltså där minnet finns. En del har problem med detta. Jag för min del har nästan sjukligt bra minne, så kanske har min epilepsi den effekten på just mig.
 
Att operera bort den delen av hjärnan som är påverkad av epilepsi är dock inte ett alternativ för mig. Det skulle nämnligen innebära att jag skulle få operera bort hela hjärnan. Jag har typen Juvenil Epilepsi som är medfödd och alltså sitter i hela hjärnan.
Känns ovärt.
Min typ av ep växer sällan bort som den kan göra i vissa fall, och har den inte försvunnit efter 25-årsåldern kan man vara ganska säker på att man har fått sig a life long companion.
 
Det är vad det är.
Och det kunde ha varit värre.
 

Lirsjöskan

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Nu är dom på väg.
Mot Kanada.
En av mina absolut närmaste vänner och hennes familj ska bo utomlands ett halvår.
Det är så svårt det där. Jag vill vara stöttande, peppande och positiv, men samtidigt vill jag bara skrika
"STAAAAAANNAAAAA!!!!".
Men det vore såklart helt egoistiskt.
Och ett halvår går fort. Det envisas i alla fall alla med att säga hela tiden.
Men fan allvarligt, går det verkligen så fort?
 
Det är ju inte så att vi längre ses flera dagar i veckan, där fredagarna innebar obligatoriskt rödvin och musikvideor på youtube fram till fyra-fem på nätterna, såklårt är det inte så, jag bor ju inte i Nybro längre. Men varje gång jag kommer hem är det en självklar punkt på min agenda. Och jag tror inte att det någonsin har gått en vecka mellan telefonsamtalen sen jag flyttade ner. Men jag vet inte, det kan vara så att det har hänt, fast sådan är vår vänskap, okomplicerad, otvungen och ganska självklar.
Men just den där grejen att inte kunna ringa när som helst, att vi inte kan nå varandra när vi vill eller behöver, den är läskig. Förmodligen läskigare för mig än för henne, för hon är tryggheten och stabiliteten själv och kommer klara alla svårigheter hon någonsin möter i livet. Alltså, det är klart jag kommer klara mig, jag är inte helt tappad eller ett nervrak heller, men det kommer bli lite tuffare utan henne. Jag har turen att ha fantastiska vänner runt mig. Jag är så oerhört tacksam för att de andra tänker stanna i Sverige. (Frida, Ida, inga planer på att dra va?)
 
Det är en märklig sak det där, när man träffar någon som man bara funkar med. I synnerhet så här när man är i min ålder. Inte för att jag är lastgammal (det är ett helt annat inlägg), men det blir svårare och svårare att träffa vänner tycker jag. Jag vet inte varför riktigt, kanske är man mer försiktig av någon anledning. Svårare att lita på folk, mer petig i sitt utval.. eller jag vet fan inte. Man tappar i alla fall den där lättheten och öppenheten man hade när man var yngre. Just därför är det kul med de vänner man skaffar i den här åldern. Både Ida och Erica träffade jag i vuxen ålder, och det är speciellt på ett sätt. De är vänner med mig för att de tycker om den jag är. Barndomsvänner har man växt upp med, och i vissa fall ihop med. Kanske hade man inte varit vänner om man träffats idag. Det är vackert på ett annat sätt, man delar så otroligt mycket, vet allt om varandra och hur man blivit den man är. En vän som man träffar i vuxen ålder uppskattar resultatet av vem du har blivit, på något sätt. Ingen vänskap är bättre än den andre.
 
Jag är så väldigt tacksam för de vännerna jag har i mitt liv, nya som gamla.
Ni betyder så jävla mycket.
Och en av er flyttar nu.
Jag önskar dig allt gott och ett innerligt lycka till.
Jag hoppas att allt blir precis sådär bra som du är,
och du är fantastisk.
Men skynda dig tillbaka för fan!
 
Erica, du kommer fattas mig.
 

Gamla vänner

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Jag har återupptäckt Vänner igen.
För kanske åttonde gången.
Har dragit igenom säsong nio nu på ett par dagar bara, får nog bli att dra ner mina gamla dvd-boxar från Nybro nästa gång jag är hemma (Vilket blir redan till helgen då en av världens sötaste 1-åringingar fyller år).
 
Martin är och jobbar så jag ligger och degar själv i soffan ikväll. Skönt att ta det lugnt, det har varit några händelserika dagar nu. Men jag önskar att han var hemma, det är ju värsta hångelvädret ute!
Men när regnet smattrar och blåsten ligger på är det skönt att ha serier att vända sig till.
Det är inte min snubbe, men det får funka.
 

Och kvällen är inte slut än...

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

 Klockan är 19:39 och jag är cptrött. Har två nätter av i stort sett obefintlig sömn i ryggen. Sov katastrofalt dåligt innan intervjun, var så nervös, och igår blev det skumpa, epilator-straff, musicquiz, vin och shot på Absolut till alldeles för sent på natten. 4 timmars sömn där.
Men kvällen rullar på, Martin verkar trivas och alla andra med, det känns bra!
Mina matlagningsuppgifter för dagen är slut och jag väntar på att komma in i "andra andningen".
Fast i ärlighetens namn så har jag nog inte ens kommit in i första andningen idag.
Nästa gång jag ska agera värdinna ska jag satsa på att inte vara bakis.
Här har ni tröttskallen:
 

Busy times!

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Ojojoj, nu är ni nyfikna på vad jag har haft för mig va?
Jag har varit i underbara Kallekrona och kollat på lägenhet och varit på anställningsintervju.
Hur det gick?
Ingen aning, men det kändes bra.
Utom möjligen när intervjuaren frågade "Vad vet du om Elgiganten?" och jag svarade "Ehm...De flesta sakerna här har sladd?"
 
Ska alldeles strax skriva mer, men just nu håller jag på att dona med Martins examensgille som jag har fixat för honom. Jag har dragit ihop ett brädspelsmarathon med de han brukar spela med här och så har jag bjudit ner hans två äldsta och bästa vänner från Kungsbacka.
Bilder kommer levereras.
 
Som sagt, återkommer.
 

Optimistisk

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Elcigg - vilken jävla hit!

Whenever I´m feeling blue...

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

...så brukar jag ibland läsa gamla sms som jag blir glad av. Har typ tre gamla mobiler fulla med sms som jag inte kan göra mig av med. Jag kollar aldrig på dem, men jag vet att de finns liksom. Min nya mobil har den funktionen att den bara lagrar ett visst antal sms, sen raderas de äldsta. Det är nog ganska nyttigt för mig egentligen. Det är kanske bra att släppa taget.
 
En annan sak som gör mig glad är att kolla på gamla bilder på mina vänner och samtidigt lyssna på musik från 90-talet.
 
Och så det sista då, mitt skämmigaste kanske. Jag kan ibland gå in på tradera bara för att läsa mina omdömen. När jag läser dom känner jag mig bra och duktig. Hur illa är inte det?
 

Miss goody two-shoes

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter


Just nu är jag så duktig att jag nästan stör mig på mig själv.

No win so far.

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Okej, nikotintuggummin är ju definitivt inte utformade av några rökare.
 
"Syrliga drycker (t.ex. kaffe och läskedrycker) påverkar upptaget av nikotin i munhålan. För att försäkra dig om bästa effekt, bör du undvika dessa drycker ca 15 minuter före Nicotinell tuggummi."
 
Det är ju för fan då man vill röka, tillsammans med kaffe!
Synd att jag både hunnit dricka en halv kopp kaffe och stoppa in ett tuggummi innan jag läste det. Det kändes tungt, för 24 st tuggummin kostar typ 80 spänn, och då vill man fan ha ut full effekt.
 
Jag vet att jag svär en del, men jag är irriterad. Enligt Martin har jag varit lättirriterad idag, och även om det absolut inte har varit medvetet så är jag stressad av bara tanken att slutet närmar sig. Jag känner pressen. Kanske inte så mycket av andra egentligen, utan framförallt från mig själv. Jag vänder taggarna utåt direkt, som att jag måste försvara mig utan att egentligen ha blivit anklagad. Och det är ju såklart klassisk projicering. Det är störigt att veta om det i efterhand, för i stunden har jag inte den självinsikten. Men jag förväntar det ändå av mig själv att jag ska vara så pass medveten och amatörkunnig inom psykologin att jag ska känna igen det omedelbart och slippa utsätta min närmaste omgivning (Martin) för humörsvängningar och fjanterier.
 
Jag hoppas att han kan stå ut med mig under denna tiden, för det kommer nog bli tufft.
Men det tror jag han gör, han är en klippa så.
And I love him, även om han säkert kommer tvivla på det några gånger framöver under denna processen!

Sicken dag!

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

OMG!
Detta är en förmiddag som inte går av för hackor!
Idag är internet mer fantastiskt än vanligt, i inkorgen låg nämnligen två fantastiska mail:
1. Jag fick grönt ljus för mitt första kursbrev som tydligen var bra och utförligt skrivet
2. JAG HAR BLIVIT KALLAD TILL INTERVJU I KARLSKRONA!
Flytten börjar nu bli verklighet.
Fan, det är verkligen nu det händer!
Det är nu det vänder!
(Totalt oavsiktligt rim)
 
Heja mig!

Wierdos visst finns dom.

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Jag har haft svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag har så svårt för Lund.
Det är såklart en massa småfaktorer som spelar in, men en sak som har slagit mig är att det inte finns några orginal. Inga wierdos. Alla är liksom likadana, ingen extrem åt nått håll.
Nybro är fullt av orginal (det är inte för intet vi har haft med tre stycken Nybroiter i 100 höjdare, vilket är ganska bra kämpat för en så liten kommun.), och jag saknar dem! Jag älskar orginal!
 
Men på senare tid har det gått upp för mig att de faktiskt finns här med.
För ett tag sen kom det fram en helt okänd tant till mig på stan, och konversationen löd:
Tant: Titta på henne därborta, hon är svart.
Jag (något förvirrad): Jaha..?
Tant: Ja men det är ju inte fint.
Jag: Jaså, tycker du inte det?
Tant (lägger handen på min arm): Näää, du är mycket vackrare, naturlig och vacker!
Jag (känner av smickret men blir samtidigt förbannad): Eh jaha...tack?
Därefter går jag. Sen börjar jag fundera på hur jag skulle och borde snäst av rasistkomplimangen. Jag har fortfarande inte kommit på något bra, snäsigt och kaxigt svar. Svårt att hugga mot en "komplimang".
 
Och idag hände det en annan sak när jag var på stan och skulle gå hem. Också denna gången var det en okänd äldre dam som kom fram till mig. Hon ville förklara farorna med starkt motljus för mig och berättade även att själv såg hon knappt något alls när solen sken starkt, i synnerhet inte på vänster öga, och att hon försökte undvika att gå ute vid sjusnåret då solen sken lågt och starkt. Hon avslutade med att säga att jag skulle vara rädd om mig i trafiken.
Det var ju snällt.
Och konstigt.
 
Jag har kommit på varför jag inte har tänkt på dessa wierdos innan. De är förklädda! Hemma så är det relativt uppenbart vilka de är, they look the part, så att säga. Inte så att de har kallingarna utanpå byxorna eller så, men man ser ändå att hissen kanske inte har gått ända upp. Här är de välklädda äldre damer som ser ut som vilken mormor eller farmor som helst. De har matchande kläder, en liten väska på armen och har haft spolar i håret under natten.
Det är lurendrejeri!

Goodbye my lover

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Då var bollen i rullning.
Jag tänker inte komma med löften, tänker inte sätta upp omöjliga mål som jag sedan inte kommer nå och bli grymt besviken på mig själv.
Men jag tänker försöka. Mest på skoj.
För om jag gör det lite sådär på skoj så känns det inte så definitivt.
Jag vågar knappt skriva vad det gäller,
så läskigt känns det.
Sluta röka.
S l u t a  r ö k a .
 
Cigaretten som varit min bästa vän i 16 år nu.
Alltid funnits där med tröst och sällskap.
Kaffe med cigg.
Prata i telefon och röka.
Morgonciggen.
Cigaretten med en god vän och djupa samtal.
Eftermatenciggen.
Cigaretten på ett fik i flera timmar.
Eftersexciggen.
 
Det kommer bli tufft, och det här låter säkert konstigt,
men jag sörjer.
 
Och jag vill inte ha några moraliserande kommentarer om rökare,
vill inte ha några enfaldiga kommentarer av ickerökande som tror att "man kan bara man vill" och aldrig varit beroende av något i hela sina liv.
Faktum är att jag egentligen inte vill ha några peppande kommentarer heller, inga "Du kommer fixa det här!" osv, för det är inte alls säkert att jag gör det. Jag tycker inte att det här ska bli kul, jag ser det inte som en utmaning eller något som jag ser fram emot. Jag ser det som en nödvändighet för min hälsa.
Och jag är livrädd för att sluta.
Jag tycker inte alls att det ska bli kul.
För mig känns det som att jag förlorar något, inte vinner något, och ni må tycka att det är hur idiotiskt som helst, men det är exakt så det känns.
 
Men nu är alltså bollen i rullning.
Jag har ringt min neurolog för rådgivning (epilepsin sätter en del käppar i hjulet) och jag har tom köpt elcigaretter. Av någon anledning så tror jag att det är just dom som kommer bli min räddning.
 
Det kommer gå sakta, men det börjar nu.
 
 

Brudens mö

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Jag har velat säga det länge men inte vågat för jag inte vetat om det var hemligt eller inte,
men nu vet jag att jag får, jag har fått brudens medgivande att skrika det från the rooftops om jag vill.
JAG SKA VARA BRUDTÄRNA PÅ IDA OCH HENRIKS BRÖLLOP!
Tillsammans med Idas två systrar såklart.
Jag är så oerhört glad och hedrad över detta och blev ofantligt blödig när hon frågade.
Hon la fram det så oerhört fint, så det nästan kändes som att hon friade till mig.
Och självklart sa jag ja.
Ja, Ida. JA JA JA!!!
 

Inte all in, half way in.

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Okej, jag kunde inte beställa roomservice. Det kändes liksom...fel.
Men jag beställde mat i alla fall!
Fast jag sa att jag kan hämta det själv.
Det känns liksom som något slags översitteri att be dem komma upp med maten, det är ju lika långt för dom som det vore för mig, och jag måste ändå ner och röka nångång.
Och dom har ju ändå gjort maten.
Jag tyckte att det kändes som en rättvis kompromiss.

Schoolgirl

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Första semenariedagen avklarad.
Är så pepp på detta alltså, känns riktigt rätt.
 
Nu sitter jag här på mitt rum och tänker snart ringa upp lite mat. Kanske kan tyckas vara lite onödig lyx, men jag vill inte sitta själv nere i restaurangen och se dum ut.
Fattar inte riktigt vart tiden tog vägen idag, tänkte ett tag att jag skulle åka in till Fotografiska efter semenariet och kolla Strindbergutställningen innan den stänger, men nu är klockan helt plötsligt tio i sju och jag har inte käkat än. Så jag får väl helt enkelt inse att det inte blir så.
Ska försöka klämma in Strindbermuséet nästa gång jag är uppe, det är nog t.o.m. bättre.
 
För övrigt saknar jag Martin.
Jag vet, det rör sig bara om ett par dagar ifrån varandra, men det är väl en positiv sak att man saknar varandra ändå. Vaknade av en mardröm inatt, och instinktivt vänder jag på mig för att titta på honom. Oftast brukar det räcka med att bara se och veta att han ligger bredvid, jag behöver inte väcka honom eller så, men nu var jag alldeles ensam. Jag gillade det inte.
 
Nä fan, nu måste jag äta. Kommer somna ovaggad inatt som det känns nu. Mycket info i skallen och nya intryck. Mat och dusch, sen stup ner i säng.
Kyss!
 

Sassabrassamandelsmassa

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Har precis kommit upp på rummet igen efter att ha avnjutit en middag med Sara.
Mätt som en gris är jag och hade utan svårigheter kunnat somna bums, men jag ska försöka hålla mig vaken nån timme till så jag sover hela natten. I'm a troubeld sleeper periodvis som kämpar med att försöka sova normalt.
 
Fasen vad jag tycker om Sara. Så jädra skön person.
Jag kan faktiskt aldrig påminna mig om att jag har haft tråkigt med henne, och jag har ändå känt henne länge länge.
Även om jag kanske tyckte att hon var liten när vi var yngre. Hon är ju faktiskt ett helt år yngre än mig. Fast egentligen handlar det bara om några töntiga månader eftersom hon fyller år i januari och jag i maj, men det var ändå viktigt och mycket när man var liten.
Plus att det är Fridas kusin, och yngre familj/släktingar kommer nog inte undan den där grejen.
 
Men som sagt, vilken skön människa det är!
 
Bild från ikväll.

Bjussar på en gammal bild från 2008 också.

Då åker vi

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Så sitter jag då på väg till Stockholm och framtiden.
Kul!

Måste bara säga hur ofantligt mycket mer jag tycker om Veolia än SJ och Öresundståget.
Gratis uppkoppling, bekväma säten (t.o.m. för mig som är stelopererad) och trevlig personal. Här finns ett och annat att lära för Crister Fritzson.
Visst, det kan vara lite halvtradigt att hamna i en kupé med en massa okända störiga människor, men jag för min del sitter ensam i min just nu. Det känns lite som att ha ett eget rum på tåget.

Ska snart dra på nått avsnitt av Criminal Minds och sen kanske läsa lite.
Stockholmsresan börjar bra iallafall.


 

Det börjar pirra

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Okej, nu börjar jag bli nervös på riktigt.
Imorgon åker jag till Stockholm och påbörjar AHTU-utbildningen.
Snälla gode gud, låt det gå vägen, och låt mig först och främst hitta till lokalen där semenariumet hålls.
Jag har det sämsta lokalsinnet i världen.
Och världen är stor.
Och jag skojar inte, jag är sämst i världen på att hitta.
Men skitsamma, jag vill bara att det här ska bli så bra som jag hoppas.
Jag tror till och med att jag skulle kunna vara bra på det här.
 
Men jag är nervös,
men jag antar att det är så med allt som känns viktigt för en.
 

Elefanten i rummet

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Imorgon 07:15 kommer det målare hit som ska invadera vårt hem under några dagar.
Det är inte på vårt initiativ, och därför otroligt störigt.
Tydligen har bostadsföreningen beslutat att alla fönster ska målas, både från insidan och utsidan.
Detta är totalt bullshit, för inte behöver våra fönster målas.
Man kan å andra sidan tycka att det är bra med en bostadsförening som ligger steget före och inte låter det gå till förfallstadiet innan det tas tag i, men här snackar vi inte steget före.
Vi snackar ungefär två-tre mil före. Det ser i princip nymålat ut.
 
Vi fick en lapp i brevinkastet där det stod att det skulle målas och att vi skulle göra vår lägenhet tillgänglig 4-5 dagar mellan klockan 7-16 och dessutom ta ner gardiner och flytta närliggande saker 1½ meter från fönsterna.
1½ meter är ganska mycket i vår lägenhet. Vårt köksbord som är fastskruvat i väggen står max en halvmeter från köksfönstret, och jag tänker då fan inte skruva ner det för att nån föreningspensionär med för mycket fritid har fått för sig att det ska målas hejvilt. No way José och no chance Lance.
 
Men det värsta är att det på våra 59 kvadratmeter ska traska omkring några målare hela dagen och skita ner och störa. Vad fan ska jag prata med dom om?! Kan jag bara ignorera att dom finns där? Hur ska jag kunna göra mina fåniga vardagsgrejer med dom där?
Jag kommer inte ens kunna gå på toa.
Tur att jag ska till Sthlm på torsdag iallafall.
Stackars Martin som jobbar en del natt den här veckan med.
 
JAG VILL INTE.
 
Fan, måste man bjuda på kaffe och sånt också?
 
 
 

Looking the part

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Snart sätter den igång, min utbildning till anhörigterapeut.
Så de nästkommande tre åren vet man vad man ska göra.
Är tokigt peppad, men också lite nervös.
Det känns stort och "på riktigt".
 
Drar upp till Stockholm nu på torsdag för att gå på första semenariet som varar ett par dagar.
Hoppas på att möta upp Sara, och allra helst också Annie, för en bit mat och gemytligheter nångång under tiden också.
Hoppas detta går vägen nu, jag vill verkligen det här.
Jag går all in.
Visst fan ser jag ut lite som en terapeut om jag anstränger mig?
 

Killen jag gillar allra mest

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter


Fan vad fint det känns att ha hittat sin special someone.
Pratade med en vän igår och konstaterade att jag känner mig så lyckligt lottad över att ha hittat någon som verkligen finns där när det krisar (läs: när jag krisar), någon som har tålamod med mig och lugnar ner mig när jag flippar. 'Cos baby I'm the worrying kind.
 
Det känns så fint bara.
Riktigt fint.

Saker jag inte kan med 2

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Ett par grejer har slagit mig igen, nämligen:
 
  • Människor som presenterar sig i imperfekt i telefonen.
    T.ex. "Ja hej detta var Jane Doe" eller "Hej, mitt namn var Jane Doe". Jaha? Vem är det nu då?
 
  • Danska barn på tåg.
    Vanligt förekommande på tågen här i skåne. De är den värsta sorten. Varför? De pratar fult och låter mycket, räcker inte det?
 
  • Arbetsgivare som inte svarar på jobbansökningar.
    Jag har gjort den förnedrande processen det innebär att försöka sälja in sig själv till ert företag, det minsta man kan begära är att ni skickar ett mail där det står "Tack för visat intresse, tyvärr är platsen tillsatt." Varken mer eller mindre. Det kan vara ett färdigskrivet standardmail som används som massutskick, det är skitsamma, men nog fan vill man veta.

 

 

  • Kryptiska statusuppdateringar på Facebook.
    Huuur många gånger har man inte sett statusar som "Åååh jag är så himla ledsen! Varför måste detta hända mig?" Efter detta följer kommentarer som "Gumman vad är det som har hänt? <3" osv, och svaret blir då "Jag vill inte ta det här...". "JAG VILL INTE TA DET HÄR"?! Skriv det inte över huvud taget där då idiot.
Så, nu har jag fått ur mig lite.
Tack.

Inlägget som måste skrivas.

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Det kommer att handla om rumpor.
Och att de klappas/daskas/klatchas på dem av ens significant other.
Detta är inte på något sätt enbart riktat mot min älskade Martin, utan mot i stort sett alla män.
För visst fan har vi alla varit med om det?
Och det är såklart inget som enbart hör till oss som är i förhållanden, singlarna är precis lika utsatta, men då oftast av slemmon på krogen.
 
Jag vet inte alltså...
Jag förstår det inte.
Vad är det egentligen som ska uppnås med denna handling?
Ingen kan väl förvänta sig att detta ska sätta igång några feromoner och på så sätt leda till amorösa lekar?
Länge trodde jag att snubbarna ville att man skulle fnissa lite halvgenerat men ändå gillande, att det var det som var anledningen (jag har dock aldrig vikt mig inför detta).
Jag tror inte att någon tjej verkligen uppskattar det.
Faktiskt.
Man ser att det händer lite då och då, bara man håller ögonen öppna, och jag skojar inte - varje gång jag har sett det har tjejen i fråga slagit undan handen på den som daskar till henne.
Det är liksom en instinkt, även om hon försöker rädda det med ett litet fnitter efteråt.
För på något sätt är det kränkande. Och jag menar absolut inte att låta som nån militant feminist, för det är jag inte, men ge fan i våra rumpor om ni inte är helt säkra på att det är okej!
Det ÄR defakto ett sätt att sätta tjejen på plats. För rumpan tillhör absolut the private area, och genom att röra vid den rör man sig definitivt i ett område där man bör beviljas uppehållstillstånd. Och genom att förbise detta säger man att man skiter i vilket och tar för sig oavsett vad rumpans ägare tycker.
 
Kan tyckas att jag gör en höna av en fjäder, men det skiter jag i.
Jag tycker såhär.
Det handlar helt enkelt om respekt.
 

Shopping spree

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Jag erkänner, jag har tillåtit mig själv att gå loss de senaste dagarna.
Och OMG vad gutt det har varit!
Uppdaterad garderob har det blivit, och det har fan varit välbehövligt.
Främst har jag kört hårt på tradera (håller på något sätt fortfarande tillbaka, även om jag nu faktsikt skulle ha råd att köpa nytt i butik), men det har även blivit en tripp till Nova Lund.
Smakprov?
Okej!
 
   
 
Plus lite annat.
Vi beslutar härmed att jag var värd det.

Behovet av att sätta spår

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

Härom dagen när jag stod och väntade på bussen såg jag den gamla slitna frasen "I was here" skrivet på väntbänken (En annan favorit är också "I love ?"). Jag har funderat över detta många gånger. Syftet måste ju någonstans vara att man vill berätta för omvärlden att man finns typ, att lämna ett avtryck. Är det inte då otroligt idiotiskt att bara skriva "I was here"? Det är ju totalt anonymt, såvida man nu mot all förmodan skulle heta "I". Det roliga med just denna bilden är dessutom att något annat stolpskott har skrivit "I was here too", som att någon vill ta ner den andre "I" på jorden och berätta att den minsann var där också, så den ska inte tro att den är något.
Alternativet är att den andre kände någon slags samhörighet med första "I" och kände sig manad att framföra detta.
Jag vet inte.
 
Men framför allt är det kanske mest intressant hur människan har ett behov av att lämna avtryck, att det är viktigt för oss att berätta att vi finns/har funnits.
Jag är inte bättre än någon annan, jag hade drömmar om att skriva en bok. Varför vill man göra det? Antar att det är ett sätt att göra sig odödlig. Och på ett sätt funkar väl bloggandet ungefär likadant.
 
Så...
I WAS HERE.

New brills!

Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter

 

Det var hög tid att skaffa nya glasögon,
verkligen hög tid.
Tydligen (!) hade min syn förändrats markant sedan jag förra gången köpte glasögon på gymnasiet.
Vem hade kunnat ana?!
Jag har liksom fått kisa med mina gamla glasögon, så det kändes som ett välmotiverat köp.
Nästa steg är linser, eller ännu bättre laseroperation.
Men jag fegar. Man vet vad man har men inte vad man får liksom.
Men det känns riktigt skönt att kunna se igen.
Plus att jag tycker att jag ser för jädra smart ut, och det är ju aldrig dåligt.