flying kite

 

...god natt.

Detta hittade jag i arkiven, skrivet den 3:e februari 2010:

 

 

Tänk att jag bara några månader senare skulle hitta Martin (eller att han skulle hitta mig, om man ska vara petnoga). Det är ju allt bra märkligt.

Är så glad för att jag får ha dig i mitt liv älskling!

Min syn på äktenskapet som en överenskommelse har väl kanske ändrats en smula sen jag blev kär, men jag kan verkligen komma ihåg hur jag kände när jag skrev det där. Hopplösheten. Uppgivenheten.

Samtidigt så fanns det något halvt befriande över att inte behöva vara rädd för att mista något.

Man kan inte förlora något man inte har.

Men jag skulle inte under några omständigheter vilja hamna där igen.

Det är du och jag nu,

och jag hoppas innerligt att det alltid kommer vara det.

 

Idag gjorde jag en tomatsallad som var så jäkla god och alldeles lagom till lunch.

Tyvärr så var jag så hungrig att jag inte hann ta kort innan jag slukade den, men jag lånar en bild från bloggen som inspirerade mig istället. (www.baraenkakatill.blogspot.se)

Jag är en jäkel på att höfta, så receptet är liksom på ett ungefär sådär.

 

Du behöver:

Typ en ask plommontomater (jag tog små, på bilden ser det ut som större)

Timjan (jag tog torkad, men färsk är alltid godast)

Basilika (den här ska absolut vara färsk)

2 vitlöksklyftor

Olivolja

Salt och svartpeppar

Fransbröd

Nån god ost

Solrosfrön eller pinjenötter

 

Dressing:

Olivolja

Balsamvinäger

En nypa socker

Salt

 

Gör såhär:

Sätt ugnen på 100 grader. Halvera tomaterna och lägg dem i en ugnssäker form. Hacka vitlöksklyftorna smått och sprid ut dem över tomaterna. Strö över lite timjan, salt och peppar, sen slutligen olivolja. Blanda runt. Sätt in i mitten av ugnen i en sisådär 50-60 minuter.

Under tiden kan du rosta solrosfröna lite lätt i en torr stekpanna. Tänk på att inte låta dem brännas vid. Pannan ska vara jättevarm, men hela tiden i rörelse. Lägg sedan fröna åt sidan. Skär fransbrödet i bitar och olja pannan, stek dem till önskad färg (här kan jag faktiskt tänka mig att man helt enkelt kan rosta brödet och sen skära i bitar, men jag tog den svåra vägen). Lägg dem sedan tillsammans med solrosfröna.

Blanda olja (typ en halv dl), balsamvinärger (2-3 msk), socker och lite salt och rör om. Blanda sedan i oljan och vätska som blir av tomaterna i ugnen.

Låt tomaterna svalna lite efter de har kommit ut i ugnen. Blanda ihop allting, allra sist basilikan, och hyvla över lite ost och ringla över lite dressing.

Gott gott gott.

 

 

 

 

Det var på den tiden Fia hade MrShe och Michelle jobbade åt henne där när hon var iväg på något. En vän till mamma hade precis gått bort, och jag hade (snäll som jag är) bestämt mig för att skicka ett kondoleanskort till den sörjande änkligen. Lite lagom nedstämd gick jag till den tidens fritidsgård (vilket det nästan kändes som att MrShe var för oss vänner som hängde då) för att skriva mitt lilla vykort med vita liljor på. Jag drabbades dock av en omedelbar skrivkramp. Vad skriver man liksom? "Det var ju synd det här!"? Jag bad min fina vän Michelle om hjälp. BIG misstake. Huge! Det resulterade i vad som kändes som 10 timmar av nonstop tokskratt. Ni vet, sånt där tårarna-sprutar-kramp-i-magen-jag-får-inte-luft-skratt.
Kryddan i denna gudomliga skrattsoppan var såklart att ämnet var så förbjudet att skämta om. Någon har dött. Det är ju inte roligt. Alls.
Minns inte alla förslag på texter vi kom på, men jag vet att Michelle skrev ner en del av dom och jag hoppas innerligt att dom finns kvar någonstans.
Här är några:

 

Kan inte sova (igen), och så hittade jag det här och tog en tripp ner för memory lane. Började småskratta lite, men Martin fortsätter att småsnarka, så han tycks inte vaknat.

Fan vad kul det var i ialla fall, den där eftermiddagen på MrShe!

 

 

Jag kunde inte sova inatt. Fastnade i min bok. (Cirkusens son av John Irving)

Slutade med att jag läste ut den och klockan blev nästan tre.

Resultatet blev att jag sovit bort nästan hela dagen.

Så vad gör man då för att komma igång?

Jo, man sätter igång kaffebryggaren och kör lite Queen.

Jag ska väl ärligt säga att jag aldrig varit något extremfan av Queen, men jag har alltid gillat dem, och det är fan omöjligt att inte bli på bra humör av dem. It's a kind of magic.

Okej fredag, då åker vi!

 

Det blev en ganska kul kväll till sist!

 

"Kan vi inte festa till det och bli lite fulla ikväll?" frågade Martin mig idag.

"Mm, okej. Det låter lite kul." svarade jag

"Kul!" sa han, sen tog han sina öl och stängde in sig i sovrummet med datorn och lyssnade på musik.

Och här sitter jag och känner mig ungefär lika festlig som en frånskild ensamstående radhusmorsa som har dykt på bag-in-boxen.

Party party.

 

 

I februari så var jag sjuk, och som vanligt påverkade det mina öron. Det slog helt enkelt lock. Sen dess har det varit så. Jag har t.o.m. gått till läkaren och stuckit hål i dem (RAKT IN I SKALLEN!) för att bli av med det. Det blev en smula bättre, men själva "ingreppet" var så vidrigt att jag drar mig något fuktansvärt för att göra om det. Det var nämnligen det som skulle göras om det inte funkade. Om det inte funkade en andra gång skulle det bli tal om att operera in små rör i öronen för att lätta på trycket jag har i skallen, som man gör på små barn.

Men det blev som sagt lite bättre. Ett tag.

Ända tills vi kom hem från Teneriffa och jag blev förkyld igen.

Nu har jag så mycket lock för öronen att jag kan höra mig själv tänka.

Allt jag gör låter som i en bubbla, och det är så jäääävla irriterandde.

Det låter kanske inte så jobbigt, men ha då i åtanke att jag har haft lock för öronen (mer eller mindre, men alltid lite) SEN FEBRUARI. Det är förbannat länge. Mitt humör påverkas av det nu, det är inte alls roligt. Jag känner mig vresig och lättirriterad.

Fan, ska jag behöva gå till läkaren och göra om skiten igen?

JAG VILL INTE!

 

Så, nu måste jag fortsätta plugga.

Minns ni när studiedag innebar en extra ledig dag, bara sådär, då man kunde hänga med kompisar, shoppa eller slappa framför tv:n? Varför skolan kallade det studiedag har jag ingen aning om, för de kan ju inte på allvar trott att någon satt hemma och pluggade då? Trots föräldrarnas ihärdiga påstpåenden att "Jaa, men varför heter det studiedag tror du? Det är för att ni ska kunna passa på att studera lite för er själva!". Yeah, right.

Just idag innebär studiedag för mig att traggla vetenskapsteorier.

Det var bättre förr.

 

Jag har nog alltid ansett mig själv vara en ganska fördomsfri person. 

Jag vill tro att jag inte dömer någon (det finns såklart vissa moraliska kryphål här), för jag anser att de flesta handlingar är en konsekvens av någonting annat.

MEN.. jag har kommit på att jag inte är så himla fördomsfri och bra. Inte alls faktiskt.

Det finns människor jag dömer utan att blinka, det är dom utan någon smak. Jag menar inte kläder eller så. Jag menar inte ens dom med dålig smak. Jag menar dom som inte har någon smak alls.

Detta gäller då framför allt böcker, inredning och musik.

Kommer jag in i ett hem så är naturligtvis inredningen det första jag tänker på. Kanske inte ens inredningen egentligen, utan om det finns någon känsla där, någon tanke liksom. Känns det hemmigt och personligt eller inte? Jag har väldigt svårt för när det bara är ett ihopplock av saker som inte harmonerar med varandra på ett eller annat sätt. Jag har faktiskt lite svårt med mitt/vårt eget hem just för att jag kan tycka att jag inte alls fått till den där hemmiga känslan jag trivs så mycket i. Mina och Martins saker ska liksom samsas, och det gör dom inte. Dom är ganska olika.

Sen är det det där med böcker som säkerligen låter väldigt pretto, men det är det inte. Jag menar inte att man behöver ha ett flådigt bibliotek, man behöver inte ens ha en bokhylla. Men jag tycker att läsande vidgar vyerna en smula, jag gillar människor som läser lite. Sen om det är Mankell eller Marquez, det spelar egentligen mindre roll. Men böcker gör en människa lite mer intressant för mig.

Och så har vi då musiken. Det här kan dock vara en aning tudelat, då jag tidigare skrev att jag inte hade några problem med dom som har dålig smak, sålänge de har en smak. Jag kan nämnligen kanske ha lite problem med människor som har (vad jag anser vara) dålig musiksmak, och där kan jag nog vara ganska snabb att döma, skapar genast en uppfattning om hur den personen är tex. Jag kan faktiskt bli på seriöst dåligt humör om jag tvingas lyssna på musik jag inte tycker om. Säkert så finns det någon vetenskaplig undersökning om det där, vilka känslor en del takter sätter igång etc. Jag menar ABSOLUT inte att man måste vara någon pretto musiknörd som bara kan lyssna på undergroundmusik som "ingen annan hört än", dom är ännu ett kapitel för sig, men bara man har en smak liksom. Gillar du ABBA som fan, gutt! Tycker du att Lilly Allen är det bästa som har hänt musikscenen, fine by me! Men allra värst är nog dom som inte har någon musiksmak alls. Dom som skrev "Radio" som svar på "Favoritmusik?" i Mina vänner-böckerna när man var liten.

 

Antar att jag helt enkelt gillar människor med personlighet.

Jag vet inte riktigt varför, men jag kan inte med när människor skriver "på hög nivå".

Mys på hög nivå.

Kärlek på hög nivå.

Avslappning på hög nivå.

Trubbel på hög nivå.

Det är liksom något med påhögnivå-människor som får mig att sucka lite och irriterat säga "åååh". Men jag kan nog inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är som stör mig så med det. Kanske är det just överdriften, "vi myser inte bara, utan vi myser verkligen JÄTTEmycket", och sen väntar man sig ett litet skratt på det. Vill man sen dessutom förstärka förstärkningen skriver man "hög" med varsaler (se exempel nedan).

Det är ett överanvänt uttryck, ingen tvekan om saken. På facebook görs t.ex. väldigt mycket på hög nivå. Gärna följt med en smiley som räcker ut tungan med. Jag googlade det och fick 10100000 träffar på 0,33 sekunder, det säger ju en del.

 

 

 

Jag säger som min vän Erica;

om jag hade kunnat så hade jag gift mig med choklad.

Okej, jag sammanfattar mitt tidigare skrivna inlägg som mystiskt försvann i cyberrymden;

Idag har det varit en fin höstdag här i Lund, och den fyllde mig med en känsla av Öland.

Jag blev lite sådär vemodigt nostaligisk.

Jag tänkte speciellt på Klara, Amanda och Lisen.

Framför allt tänkte jag kanske på vad den tiden innebar. Det hände så mycket i mig då.

 

Det är väldigt speciellt att bo på Öland.

Än mer speciellt var det att bo på skolan.

När jag bodde där visste jag att det skulle komma stunder då jag skulle längta tillbaka och försköna, och jag sa då till framtids-Vicke att "glöm inte hur mycket du längtade härifrån, glöm inte hur mycket du hatade vindarna, glöm inte hur mycket du längtade efter Martin, glöm inte hur mycket du saknade dina vänner, glöm inte hur mycket du led av prestationsångest, glöm inte hur maktlös du kände dig, glöm inte hur det var att leva utan el och värme under ett iskallt februari, glöm inte hur otroligt fattigt du levde, glöm inte det skitäckliga kaffet som förstörts av det kalkrika vattnet, glöm inte att du hade duschen i köket, glöm inte att det aldrig fanns någon köksutrustning i Villa Palm och glöm inte hur slitande ensam du ibland kände dig."

Och här sitter jag nu, nostalgisk och jävlig. För det fanns otroligt fina stunder också. Och jag mötte människor som verkligen berörde mig.

Vi delade en speciell tid.

Jag skulle inte vilja göra det igen, men jag är otroligt glad för att jag gjorde det.

 

Skrev just ett jättelångt och fint inlägg om Öland, allt sparades automatiskt hela tiden som det brukar göra, och sen när jag ska publicera det så vips, jag behöver logga in igen och allt är borta. inte fan är det sparat någonstans heller.

 

Sånt gör mig arg.

På riktigt.

Trots att jag ligger och är dödssjuk och tycker väldigt synd om mig själv, så gläds jag enormt åt att min bästa vän har gått och smyggift sig medan jag var på Teneriffa.

Eller ja, jag gläds såklart inte över att jag inte var med, jag hade såklart velat vara där och dela dagen med henne, men det är för jädra härligt att hon har gått och blivit fru Björnsson!

Så nixpix, det blev inget tärneuppdrag för mig den här gången. Lite trist såklart.

Bruden i fråga hade tänkt sig att färgerna på bröllopet och också tärnklänningarna skulle gå i champagne, korall och ljusgult,

och let's face it - det är kanske mina absolut värsta färger att klä mig i, så något positivt kom det ju alltid ur det i alla fall!

Nåväl, hur eller hur -

ETT FENOMENALT STORT GRATTIS TILL BRUDPARET!

MÅ KÄRLEK OCH LYCKA ALLTID FINNAS I ERT LIV!

MÅ NI FORTFARANDE HÅLLA HAND NÄR NI ÄR 90 ÅR!

MÅ ERA BARN BLI LYCKLIGA, SMARTA OCH SNYGGA!

MÅ NI ALLTID KUNNA PRATA OCH SKRATTA MED VARANDRA!

MÅ NI HA SEX I SÅ HÖG ÅLDER SOM MÖJLIGT!

MÅ VÄLGÅNG OCH RIKEDOM BLI ER!

OCH SLUTLIGEN: MÅ JAG ALLTID VARA VÄLKOMMEN I ERT HEM!

Ida, I love you 4-evva!