Tänka sig.
Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter
Detta hittade jag i arkiven, skrivet den 3:e februari 2010:
"Alltså, så här är det,
jag har haft vissa föreställningar om hur mitt liv borde se ut när jag fyller 27.
Enligt dessa borde det inte se ut såhär, faktum är att det fan inte ens är likt.
Vid det här laget trodde jag faktiskt att jag skulle ha barn. Åtminstone vara förlovad. Åtminstone ha en sambo. Åtminstone ha ett förhållande. Åtminstone ha sex on a regular basis.
Sen dessa arbeten om äktenskap som jag skriver i skolan dessutom... De får en ju att grubbla över skiten ännu mer.
Jag har kommit fram till att jag ser äktenskapet som en överenskommelse, mer än en kärlekshandling. Dock är detta föga tröstande, då jag inte ens tycks komma överens med en kille ens om att träffas regelbundet, så hur skulle jag kunna övertyga någon om att träffa mig för resten av livet?
Jag låter ju fruktansvärt desperat, det inser jag, men jag skulle ändå vilja hävda att så icke är fallet. Jag är lite deppig bara. Deppig med en smula framtids/nutidsångest.
Kanske rentav en ålderskris-light.
Det är nog kanske dags att ställa om huvudet helt, sluta jämföra sig med alla som verkar vara så satans lyckliga och tillfreds, sluta se till vad som fattas och försöka vara lite nöjd med att man faktiskt bara har ansvar för sig själv än så länge, och det är ju faktiskt ganska skönt.
Dock känns det som att jag blir mer och mer singel för varje dag som går, och tron på kärlek blir allt svagare och svagare."
jag har haft vissa föreställningar om hur mitt liv borde se ut när jag fyller 27.
Enligt dessa borde det inte se ut såhär, faktum är att det fan inte ens är likt.
Vid det här laget trodde jag faktiskt att jag skulle ha barn. Åtminstone vara förlovad. Åtminstone ha en sambo. Åtminstone ha ett förhållande. Åtminstone ha sex on a regular basis.
Sen dessa arbeten om äktenskap som jag skriver i skolan dessutom... De får en ju att grubbla över skiten ännu mer.
Jag har kommit fram till att jag ser äktenskapet som en överenskommelse, mer än en kärlekshandling. Dock är detta föga tröstande, då jag inte ens tycks komma överens med en kille ens om att träffas regelbundet, så hur skulle jag kunna övertyga någon om att träffa mig för resten av livet?
Jag låter ju fruktansvärt desperat, det inser jag, men jag skulle ändå vilja hävda att så icke är fallet. Jag är lite deppig bara. Deppig med en smula framtids/nutidsångest.
Kanske rentav en ålderskris-light.
Det är nog kanske dags att ställa om huvudet helt, sluta jämföra sig med alla som verkar vara så satans lyckliga och tillfreds, sluta se till vad som fattas och försöka vara lite nöjd med att man faktiskt bara har ansvar för sig själv än så länge, och det är ju faktiskt ganska skönt.
Dock känns det som att jag blir mer och mer singel för varje dag som går, och tron på kärlek blir allt svagare och svagare."
Tänk att jag bara några månader senare skulle hitta Martin (eller att han skulle hitta mig, om man ska vara petnoga). Det är ju allt bra märkligt.
Är så glad för att jag får ha dig i mitt liv älskling!
Min syn på äktenskapet som en överenskommelse har väl kanske ändrats en smula sen jag blev kär, men jag kan verkligen komma ihåg hur jag kände när jag skrev det där. Hopplösheten. Uppgivenheten.
Samtidigt så fanns det något halvt befriande över att inte behöva vara rädd för att mista något.
Man kan inte förlora något man inte har.
Men jag skulle inte under några omständigheter vilja hamna där igen.
Det är du och jag nu,
och jag hoppas innerligt att det alltid kommer vara det.
