flying kite

I söndags var vi och såg "The dark knight rises" med Gus och Dani.

Alltså, jag vet inte...

Kanske är det min "hype-trots" som sätter in igen. Jag har ju så svårt för det där, när folk/allmänheten ska säga åt mig vad jag ska tycka. Att det redan är bestämt i förväg liksom.

Automatiskt går jag in i attack-mode, sätter mig på tvären, blir motvalls kärring.

Men allvarligt, var den sista Batmanfilmen verkligen så jävla bra?

Jag tycker inte det.

Den var okej, sevärd.

125-kr-sevärd? Mja.

Jag fattade ganska tidigt hur den skulle sluta och vem the bad guy var,

så spänningen infann sig aldrig riktigt.

Men det var ju trevligt att gå på bio och äta godis i alla fall.

 

 

 

 

Det småländska hjärtat dunkar stolt just nu.

Det känns extra fint att vara Nybroit för tillfället.

FAN VAD GUUUUTT SARA!

 

 

 

 

 

Fan vad blogg.se krånglar hela tiden.

Otroligt tröttsamt.

Hoppas de skärper sig snart,

för det här håller inte.

Muuuu, säger dom,

Buuuuu, säger jag.

 

När jag var hemma i Nybro passade jag också på att hälsa på Frida, Micke, Svante och lilla Lotta.

Jag reagerar alltid jättestarkt rent fysiskt när jag håller en bebis.

Hjärtat börjar slå snabbare och jag blir liksom helt upprymd.

Det är märkligt det där, jag vet inte om alla kvinnor reagerar så, att det liksom är biologiskt.

Man vill liksom hålla den där lilla varelsen så nära som det bara går.

Och jag får alltid lyckokänslor när bebisar somnar i min famn.

Det känns som en bekräftelse på att de tycker om mig, att de känner sig trygga.

Samtidigt är man ju såklart alltid rädd för att de ska typ gå sönder.

Man väntar sig nästan att huvudet ska trilla av om man råkar släppa stödet för nacken en halv sekund.

Jag undrar hur jag kommer bli som mamma.

Garanterat en sån som oroar sig en massa,

men annars helt okej tror jag.

Det är något märkligt med att åka hem.

Så fort jag ser stadsskylten så är det som att jag har satt mig i en tidsmaskin,

och då är det ändå inte så länge sen jag bodde i Nybro.

Man faller så lätt in i gamla roller, på gott och ont.

 

Känslan att cykla hem mitt i sommarnatten över ett folktomt Nybrotorg är svårslagen.

Jag vet inte varför, men jag får en enorm frihetskänsla av det.

Trygghet.

Det är hemma.

En ack så bekant känsla av tristess, kärlek, framtidshopp blandat med nån skön "jag-skiter-i-allt"-attityd.

Låter det konstigt och motsägelsefullt?

Ja, kanske.

Men det är lite det som är Nybro för mig.

De gråa funkishöghusen blandat med sommarblommor.

 

Jag har valt att se sommarblommorna.

 

Jag har varit frånvarande ett par dagar, sorry.

Det har blivit en tripp hem till mitt älskade Nybro för att skriva autograf på några papper,

stora saker i görningarna!

Jag ska sammanfatta lite, det här inlägget handlar om onsdagen:

Vi var på popquiz med fröken Dani och herr Gust.

Vi kom fyra, med en sketen poängs marginal.

Galet frustrerande.

Jag kände ändå att jag var hyffsat på G och hade relativt bra koll.

Nåväl, nästa gång, då jävlar!

 

 

 

 

 

 

De senaste dagarna har sett ut lite såhär:

 

 

 

 

Och jag har badat!

Äntligen!

Det var sjukt gutt.

Livet känns riktigt bra just nu,

bortsett från min skandinaviska hud som alltid levererar, varje jävla sommar;

rödare än Rudolfs mule, stoppgubben, alla signalkräftor och en bloody Marys tillsammans.

THE PAIN.

Det kommer bara vara två dagar och en natt, jag önskar det var längre,

men fan vad jag ser fram emot att åka till Aspö om ett par veckor.

 

 

 

...det handlar om att inte förlora.

 

Jag hatar att förlora. Jag absolut HATAR det.

Med det sagt betyder inte det att jag avgudar att vinna.

Faktum är att jag är väldigt nybroitisk så,

om jag skulle vinna så skyller jag det på omständigheter;

medvind, dåligt motstånd, tur osv.

 

Jag kan bara inte med det där med att känna mig dålig.

Jag funkar bättre i lag, väldigt bra tom.

Då kan jag peppa andra, vi har ett kollektivt ansvar och allt det där.

Vi vinner och förlorar tillsammans.

Men så fort det handlar om individuell prestation blir jag fem år gammal igen.

Samma lilla flicka som tvingade ut pappa mitt i vintern till att spela badminton

och blev lika nedbruten och modfälld varje gång det sket sig.

 

Igår gick det skitasdåligt på frisbeegolfen.

Det var första gången vi skulle skriva ner våra resultat och jag är övertygad om att

det var därför det låste sig.

Martin sa att han inte såg det som att vi tävlade mot varandra,

eftersom han har kört såpass mycket längre än vad jag har gjort,

utan vi skulle se det som en tävling mot oss själva.

Det hjälpte inte mig.

"Men då kommer du ju alltid vinna." påstod han.

"Och alltid förlora." fyllde jag i.

 

Det slutade med att Martin fick begrava resultatlappen i marken.

 

Jag är min egen värsta fiende.

Jag blir fan glad av att ha färska blommor i mitt hem.

Jag mår bra av att ha vackra saker runt omkring mig, det är viktigt för mig.

Och jag snackar inte några fancy butiksköpta arrangemang, mina favoriter är vanliga ängsblommor.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att ha en bukett ängsblommor när jag gifter mig.

Det är liksom jag.

 

 

 

 

 

 

Tavlan var kanske inte den vackraste,

men jädrar i min låda vilken bra grej.

 

 

Jag satt och skrattade högt för mig själv.

Totalt uttråkad och trött var jag såklart.

Den planerade fredagskvällen hade ju gått om intet,

så jag var tvungen att underhålla mig själv på något sätt.

Jag är för jävla rolig.

 

Den här listan kommer garanterat att utökas allteftersom. Kanske som ett återkommande element.

Jag tänker inte ta upp såna saker som krig och barnporr etc, det goes without saying liksom.

Jag kommer ta upp de där små sakerna, de där vardagssakerna som är som små irriterande nålar som sticker en konstant.

Okej, vi kör.

 

Jag tycker bara att det är så fult. Så 80, och inte in a good way.

 

Varför finns dom? Förutom min pappa så vet jag ingen som äter dom. Och han är bara dumsnål i det fallet.

 

År 2012 finns det liksom inget legitimt skäl att låta bli, såvida man inte är allergisk mot exakt alla sorter, inklusive de som är ämnade för allergiker. Jag förstår det inte.

 

Jag vet att det är en klassiker, men det är fortfarande idiotiskt.

 

Min värsta mardröm. Miniryggsäcken skriker ålderskris. Gärna kombinerat med en för kort kjol med spetsleggings, för mycket smink och permenentat hår på en 50:plusare. "Ja, men jag tyckte den var både fräsig och praktisk". Nej, nej och åter nej.

 

 

Jag saknar den där gamla sorten, ni vet, med två små hål på vadera sida där uppe. Jag kan kanske fatta varför de tog bort dem, av estetiska skäl, men det var ju så praktiskt! Min mamma lärde mig att byta påslakan på det sättet att man trädde in armarna i de hålen, tog tag i täcket och drog. Det går ju inte längre! Nu är det betydligt svårare. För att inte tala om när täcket har kasat ner inuti och man bara vill dra upp det. Icke sa Nicke, det går inte. Det var bättre förr.

 

 

 

 

 

 

 

 

"Det finns många skäl till att inte döda en människa,

men egentligen inget till att inte äta människokött."

 

Jag vet inte om Freud verkligen sa det, men i miniserien "Prinsessan Marie och Freud" som jag slötittar lite på nu på AXESS gjorde han det.

Den handlar om den psykoanalytiska rörelsen under första hälften av 1900-talet. Det är i och för sig oväsentligt i förhållande till citatet.

 

Jag tycker bara att det är intressant.

För jag kan egentligen inte komma på något skäl som är hållbart hela vägen till att inte äta människokött.

Det är ju såklart etik och moral som sätter stopp för det.

Rent biologiskt sett borde det inte vara så konstigt.

 

Jag är inte lockad av tanken på något sätt,

faktum är att det vänder sig lite i magen när jag tänker på det

(jag äcklas en smula av att tänka på att kroppen består av kött, senor, blod och muskler och sånt),

men det är en intressant frågeställning.

Något att bryta isen med på en middag om inte annat.

Idag skulle det frisbeegolfas och grillas.

Ananasmarinerad fläskkarré med hasselbackspotatis.

 

Det blev inte riktigt så.

Martin fick rycka in och jobba.

Men vi hann i alla fall köra en liten runda frisbeegolf,

jag vill nog påstå att jag börjar få lite kläm på det nu.

 

Så det blir film för mig ikväll.

Tänkte ta mig en titt på Courageous,

bara för att Erica blev så provocerad av den.

Det kan man ju inte missa!

Av någon anledning har man ju en hatkärlek till det där med att bli provocerad.

Någonstans njuter man ju lite av att det börjar koka i kroppen, blodet börjar pumpa och pulsen skenar lite.

(Eller är det bara jag (och Erica))?

Alla har väl tex en eller flera "vänner"på facebook som man stör ihjäl sig på,

men har de ändå kvar för att det nånstans är lite gutt att störa sig?

 

Nej, det är inte speciellt moget eller konstruktivt,

men det är kul.

Och mänskligt vill jag intala mig.

 

Nu ska jag kolla hur arbetsmarkanden ser ut för dagen.

Saknar min hubbie som egentligen skulle varit hemma nu.

Hörs.

 

 

Lund tilltalar inte mig heller sådär jättemycket.

Visserligen hatar jag allt tjat om vädret.

Vädret är vädret liksom.

Att varje dag ha som statusuppdatering på facebook att det regnar och att det är tråkigt känns föga fantasifullt eller givande.

Men jag tänker ändå nämna det.

Den här sommaren har regnat bort.

Fast jag måste erkänna en sak. En hemlighet.

Jag tycker att det är lite gutt också.

Jag behöver inte känna mig dålig som stannar inne.

Jag känner mig inte som ett ufo som inte är brun (jag blir aldrig brun, max rosa/röd, men aldrig brun).

Men framförallt så känns det inte lika ensamt utan mina vänner då. Jag missar liksom ingenting. Det hade inte spelat nån direkt roll om vi var alla på samma ställe, för vi hade nog inte gjort något speciellt ändå.

Shit vad det lät patetiskt. Kanske är det det. Skitsamma.

Så är det i alla fall.

 

...då ser kvällen ut såhär.

 

En del dagar är det bara tomt i skallen.

Inga lustigheter att komma med, inga större händelser under dagen.

En helt vanlig dagjävel helt enkelt.

 

Så det blir inget roligt idag.

Synd där.

 

 

Som sambo har jag insett vissa egenheter hos mig själv.

De har visserligen alltid funnits där, men när man inte har en motpol till dem ligger de liksom dolda.

Jag har hela tiden gått runt och trott att jag är fullt normal, att alla gör som jag.

Så är det tydligen inte.

Låt mig bjuda på några exempel.

 

Öppningarna ska vara utåt på vadera sida när man bäddar. Helst ska naturligtvis alla vara i samma färg, men går inte det ska de åtminstone matcha. Vi har sex kuddar. Martin har en "huvudkudde" och jag en, sen under dessa har vi varsin "andre-kudde". Dessa måste absolut matcha våra respektiva "huvudkuddar". Sen har vi de två kuddarna i mitten (S.k. "mitten/äckelkuddarna"). För mig är de mest där för att det ska bli snyggt när man bäddar, för Martin är de livsnödvändiga för...ja, jag vet inte varför. Men de måste också absolut matcha varandra, helst de andra kuddarna med, men absolut varandra. Dessa vänds med öppningen åt varsitt håll vid bäddningen.

 

SKA VARA STÄNGDA! Annars hade de inte funnits. Vi har två skåpsdörrar i köket som typ vägrar stängas. Jag hatar dem. Jag har försökt att förstärka dem med häftmassa, men det funkar inte. Jag tror det är en konspiration. Martin lämnar alltid en av sina garderobsdörrar öppen. Den vänstra. WHYYYY?

 

Mitt kök är min borg. Allt har sin bestämda plats, och har den för att det är det bästa alternativet. Frågor på det?

 

 

 

Jag vet inte vad som är värst för en cyniker,

att ha rätt eller fel.

När sånt här börjar dyka upp i inboxen...

Aj.

 

 

Avs: Improveme.se

Ämne: Så mycket yngre blir du ansiktslyftet!

 

 

 

 

 

Igår åskade det hur mycket som helst.

Martin fick för sig att vi skulle vara duktiga och rensa vinden.

Vilket är ganska kul, eftersom jag har velat göra det ganska länge, men det har skjutits på.

Men nu skulle Martin egentligen plugga, så DÅ, då jävlar skulle vinden rensas.

Han är en mästare på att komma på saker att göra när han ska plugga.

Han är aldrig så produktiv som då.

Och eftersom jag ändå ville att vinden skulle rensas kändes det som att det var bäst att passa på

medan han var med på det. Han motiverade det dessutom med att det var bra att få det gjort innan vi flyttade, och allt som rör sig mot en flytt är aces i min bok.

Plugga hinner han göra ändå.

Det blev bra, även om det fortfarande finns en del skit som måste bort, det behövs dock en bil så vi kan ta det bort till tippen. Men det löser sig.

 

Martin kom även på att han skulle ha som mål att göra något produktivt om dagen, för om vi nångång skaffar hus kommer det finnas massa saker att göra hela tiden.

Jag tyckte att det lät skitjobbigt, men att ha det som mål är väl sunt antar jag.

Dessutom tror jag att han var lite hög på sin egen effektivitet under dagen...

 

Dagen innan hade vi bestämt oss för att vi skulle grilla.

Det är en jävla skitsommar, så att vänta på bra väder och spontangrilla är dödsdömt.

Lika bra att bara bestämma sig.

Så det gjorde vi.

Och efter mycket om och men, svärandes över en kol som inte ville glöda, så blev det grillat.

Det var gutt.

 

Jag hoppas att nån satt och käkade makaroner med ketchup och svor över oss i grannskapet.

 

 

Jag har nu fått klartecken att outa M.

Han heter Martin.

Vi ska gifta oss och leva lyckliga i alla våra dagar.

Och han är det bästa som finns.

 

 

 

Det här är det bästa som har gjorts i svensk tv.

Jag kan se det hur många gånger som helst och fortfarande skratta som fan.

All cred till Sissela Benn.

 

Dessutom påminner det om tiden när jag bodde på Öland och var sådär

sinnessjukt nyförälskad i M.

Det var höst och precis samma ruskkänsla som i serien,

men jag var fnittrig och kär som en fjortis.

Det var i och för sig mycket annat som också hände under den tiden,

mycket som var slitsamt och skitjobbigt,

så det är mycket som känns i mig.

 

Men all and all så är det en fruktansvärt bra serie som alla borde se.

Jag dammsög precis upp en levande geting och flinade nöjt.

 

Sen fick jag ångest.

Donerar genast pengar till WSPA.

M. ringer från jobbet:

 

M     - Då köper jag ägg och mjölk på vägen hem. Och så köper jag öl.

 

Jag  - Och tandkräm! Den är verkligen slut nu.

 

M     - Nä, det har jag inte råd med.

Igår var jag hos min kusin och hennes familj i Landskrona.

Deras hus är magiskt.

Det är typ allt jag vill ha.

Det känns så knasigt, tampas med mina sedvanliga missunsamhets-känslor

- det blir så mycket svårare att missunna någon något, när man faktsik gillar personen.

Så jag nöjer mig med lite gammal hederlig svensk avundsjuka.

 

 

 

Blev precis helt till mig i trasorna när jag slötittandes på Åsa-Nisse
såg en vägskylt som det stod Nybro på.

Ibland krävs det inte mycket.

 

Imorgon bär det av till Landskrona och kusin med man och barn.

Förra gången jag var där fick jag ett egengjort inbjudningskort av mitt kusinbarn Einar,

så jag skulle komma fler gånger,

och en önskan om att jag skulle baka tusen kakor att ha med mig nästa gång.

Tusen blir det inte,

men väl lite kladdkakemuffins och bullar.

Hoppas jag får komma ändå.

 

Måndag.

M:s första lediga dag på sex dagar.

Vi ställde in oss på att sova länge, såvida det inte blev fint väder. Då skulle det bära av till Lomma för bad.

Det blev inte fint väder.

Så vi tog det jävligt chill, år frulle runt tolv och bestämde oss för att köra lite frisbeegolf.

 

Innan jag träffade M. hade jag aldrig hört talas om detta. När han berättade om det så trodde jag att han och hans polare hade hittat på det. M är nämnligen sån, han hittar på lekar och skit hela tiden.

Men detta fanns tydligen på riktgt, och faktiskt - det är ganska kul!

Jag är t.o.m. lite inne på att köpa egna discar vad det lider. När jag har en sådan inkomst som tillåter att jag köper en fairway driver disc eller distance driver disc för 150 sköna pickadoller.

Det finns tydligen hur många discar som helst. Just nu tycker jag att det är lite halvfåningt och tycker att man kan använda samma till allt, men jag kan säkert nörda ner mig i det.

Jag behöver nått att nörda ner mig i.

 

Det är jag som skriver här.

Hej hej.

 

Hoppas ni sätter era korvar och flintastekar i halsen.

Ikväll kollar jag på film.

Har inte käkat middag än, men har plockat fram makaroner som står och hånflinar mot mig på diskbänken.

Jävla makaroner.

Utanför grillar hela kvarteret.

 

Nåväl, nu ska jag återse Wilde å käka mina trötta makaroner med ketchup.