flying kite

Jag var hemma i helgen.

Ja hemma.

I Nybro.

Jag förstår inte hur något annat ska kunna kännas som hemma.

Jag hoppas ju det, men jag förstår det inte.

När jag tänker på att jag aldrig någonsin kommer bo där mer gör det fan ont i mig.

Det är inte så att jag vill bo där just nu nödvändigtvis, Jag vet inte ens om jag vill bo där i framtiden heller, men vetskapen om att jag förmodligen ALDRIG kommer göra det är tung.

Jag är en hobbit och Nybro är mitt Shire.

Har man inte bott där eller är uppväxt där är det svårt att se det goa med stället, det erkännes.

Det kan till och med vara svårt även om man har bott där.

Det är grått, tråkigt, pessimistiskt och inskränkt, trots det jag älskar det.

Eller kanske därför.

Kanske är det så simpelt att jag som är trygghetsnarkoman känner mig säker där.

Förmodligen är det så.

 

 

Ett problem i vårt hushåll är det här med att panta burkar.

Egentligen vet jag inte varför.

När jag bodde i Nybro så tyckte jag aldrig att det var någon direkt issue att gå och panta.

Det innebar ju ändå en slant.

Visst, det var ett litet projekt, jobbigt och tråkigt liksom, i synnerhet eftersom man inte hade körkort eller bil.

Men själva pantandet i sig kunde nästan vara lite halvgutt.

Någonstans skvallrar tomma ölburkar om ett socialt liv.

Men sen jag och Martin flyttade ihop har den inställningen ändrats.

Panta burkar är något vi drar på så länge som möjligt.

Det är ytterst sällan vi gör det var och en för sig,

vi måste dela på skammen ihop.

För det är så det är nu,

det har blivit skämmigt att panta burkar.

Tattigt liksom.

 

Jag vet inte varför det är så.

Har det med att göra att Martin är från en storstad, och där kanske pantning är mer förankrat med att vara pank och hemlös?

Det låter fånigt.

Å andra sidan så misstänker jag att det kan ligga något i det.

En gång när vi stod och väntade på bussen hittade jag typ tre kronor i min ficka, varpå Martin säger:

- Oh, kan jag få dom?

Jag fattar genast att det är något lurt.

- Nej, varför det?

- Jo men snälla, bara ge dom till mig.

Sen ger han mig "du-måste-lita-på-mig-om-relationen-ska-funka"-blicken.

Så jag ger honom mina tre kronor.

Vad gör han?

Han slänger dom på marken.

För att han kan.

Sen skrattar han och jag blir sur.

(ska sägas att jag blir så pass sur och arg att jag tvingar honom att plocka upp dem)

Det jag vill komma till är att det på nått sätt verkar viktigt för honom att visa att han inte behöver panta burkar. Han behöver inte dom där tre kronorna.

För mig handlar det inte om det.

Det handlar itnte ens om miljön, även om jag önskar att jag tänkte så.

Faktiskt har det mest handlat om att jag vill slänga skräp som tar plats, och att man dessutom kan tjäna pengar på det. 

Men dessa dagar är borta.

Nu gömmer vi skiten på vinden istället.

 

 

Kaffe på en solig balkong.

Kommer kännas torftig utan cigg dock.

Det är aldrig goare att röka än då.

Ledsen att jag tjatar.

Men så är det.

I alla fall nu.

Inne på tredje dagen.

Projekt sluta röka har satt igång på allvar.

Har haft huvudvärk alla dagarna.

Annars tycker jag nog att det går ganska bra faktiskt, även om det känns värst idag.

Allra helst skulle jag vilja sova mig igenom det hela.

 

Just nu kör jag på plåster.

Har fått testa mig fram lite för att hitta vad som funkar för mig.

 

Grejen är att allt är så jävla mycket tråkigare utan cigg.

Det fattas något heeela tiden.

Försöker hålla mig sysselsatt, men det är inte så lätt.

 

Har svårt att koncentrera mig,

och det går som ett mantra i skallen:

ciggciggciggcigg.

 

Ikväll ska vi se Filip och Fredrik och ta några glas med Martins syskon.

Det kommer bli en utmaning att dricka utan att röka.

Det hänger som ett moln över allting.

 

Detta hittade jag i arkiven, skrivet den 3:e februari 2010:

 

 

Tänk att jag bara några månader senare skulle hitta Martin (eller att han skulle hitta mig, om man ska vara petnoga). Det är ju allt bra märkligt.

Är så glad för att jag får ha dig i mitt liv älskling!

Min syn på äktenskapet som en överenskommelse har väl kanske ändrats en smula sen jag blev kär, men jag kan verkligen komma ihåg hur jag kände när jag skrev det där. Hopplösheten. Uppgivenheten.

Samtidigt så fanns det något halvt befriande över att inte behöva vara rädd för att mista något.

Man kan inte förlora något man inte har.

Men jag skulle inte under några omständigheter vilja hamna där igen.

Det är du och jag nu,

och jag hoppas innerligt att det alltid kommer vara det.

 

 

Det var på den tiden Fia hade MrShe och Michelle jobbade åt henne där när hon var iväg på något. En vän till mamma hade precis gått bort, och jag hade (snäll som jag är) bestämt mig för att skicka ett kondoleanskort till den sörjande änkligen. Lite lagom nedstämd gick jag till den tidens fritidsgård (vilket det nästan kändes som att MrShe var för oss vänner som hängde då) för att skriva mitt lilla vykort med vita liljor på. Jag drabbades dock av en omedelbar skrivkramp. Vad skriver man liksom? "Det var ju synd det här!"? Jag bad min fina vän Michelle om hjälp. BIG misstake. Huge! Det resulterade i vad som kändes som 10 timmar av nonstop tokskratt. Ni vet, sånt där tårarna-sprutar-kramp-i-magen-jag-får-inte-luft-skratt.
Kryddan i denna gudomliga skrattsoppan var såklart att ämnet var så förbjudet att skämta om. Någon har dött. Det är ju inte roligt. Alls.
Minns inte alla förslag på texter vi kom på, men jag vet att Michelle skrev ner en del av dom och jag hoppas innerligt att dom finns kvar någonstans.
Här är några:

 

Kan inte sova (igen), och så hittade jag det här och tog en tripp ner för memory lane. Började småskratta lite, men Martin fortsätter att småsnarka, så han tycks inte vaknat.

Fan vad kul det var i ialla fall, den där eftermiddagen på MrShe!

 

 

Okej, jag sammanfattar mitt tidigare skrivna inlägg som mystiskt försvann i cyberrymden;

Idag har det varit en fin höstdag här i Lund, och den fyllde mig med en känsla av Öland.

Jag blev lite sådär vemodigt nostaligisk.

Jag tänkte speciellt på Klara, Amanda och Lisen.

Framför allt tänkte jag kanske på vad den tiden innebar. Det hände så mycket i mig då.

 

Det är väldigt speciellt att bo på Öland.

Än mer speciellt var det att bo på skolan.

När jag bodde där visste jag att det skulle komma stunder då jag skulle längta tillbaka och försköna, och jag sa då till framtids-Vicke att "glöm inte hur mycket du längtade härifrån, glöm inte hur mycket du hatade vindarna, glöm inte hur mycket du längtade efter Martin, glöm inte hur mycket du saknade dina vänner, glöm inte hur mycket du led av prestationsångest, glöm inte hur maktlös du kände dig, glöm inte hur det var att leva utan el och värme under ett iskallt februari, glöm inte hur otroligt fattigt du levde, glöm inte det skitäckliga kaffet som förstörts av det kalkrika vattnet, glöm inte att du hade duschen i köket, glöm inte att det aldrig fanns någon köksutrustning i Villa Palm och glöm inte hur slitande ensam du ibland kände dig."

Och här sitter jag nu, nostalgisk och jävlig. För det fanns otroligt fina stunder också. Och jag mötte människor som verkligen berörde mig.

Vi delade en speciell tid.

Jag skulle inte vilja göra det igen, men jag är otroligt glad för att jag gjorde det.

 

 

Det där konstigt det där med dofter,

hur de kan framkalla minnen och känslor.

Jag vet inte vad den lila och rosa blomman på bilden heter,

men den fanns i Kaxgärde när jag var liten.

Och nu har jag den på bordet här, och varje gång jag går förbi den så

doftar den lite svagt och fyller mig med någotslags skönt och mysigt vemod.

Likadant är det med liljekonvalj.

Liljekonvalj är mormor.

Och när jag öppnar ett nytt kaffepaket tänker jag på mamma,

den doften är så oerhört förankrad med henne.

Pappa är mer... olja.

Men det är också bra.

Det var orden som stod på ett rödmålat hjärta som jag fick av Frida på alla hjärtans-dag någon gång på lågstadiet.

Jag har det fortfarande kvar hemma i Nybro.

 

Och vad rätt det skulle visa sig vara.

23 år senare räknar jag fortfarande Frida som en av mina absolut närmaste.

Hon fanns där under den värsta tiden i mitt liv, var en av anledningarna till att jag fixade det.

Kanske den största anledningen.

Vi pratar inte om det längre, jag vet inte ens om vi pratade om det då,

men jag kommer alltid vara tacksam för det.

Alltid.

 

Vi kanske inte umgås på samma sätt som innan,

men det är så det blir,

ni vet,

livet och sånt,

men det behövs inte.

Jag vet var jag har henne, och jag hoppas hon känner likadant.

Hon är fortfarande en av dem som känner mig bäst i hela världen.

Hon är en av mina konstanta,

en av dem som varit med hela vägen.

 

 

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen;

alla borde ha en Frida.

 

Och det jag egentligen skulle berätta var att hon tog en impuls- och snabbvisit till Malmö i lördags, och att vi hängde då.

Det var kul.

 

 

 

Önskar att jag hade scannat in bilderna från när vi slutade ettan på lågstadiet och hade vårt marina tema, båda uppklädda i sjömans-inspirerade flickkläder,

men i arkivet hittar jag dessa godingar från 2008 och 1997.

 

 

Det är något märkligt med att åka hem.

Så fort jag ser stadsskylten så är det som att jag har satt mig i en tidsmaskin,

och då är det ändå inte så länge sen jag bodde i Nybro.

Man faller så lätt in i gamla roller, på gott och ont.

 

Känslan att cykla hem mitt i sommarnatten över ett folktomt Nybrotorg är svårslagen.

Jag vet inte varför, men jag får en enorm frihetskänsla av det.

Trygghet.

Det är hemma.

En ack så bekant känsla av tristess, kärlek, framtidshopp blandat med nån skön "jag-skiter-i-allt"-attityd.

Låter det konstigt och motsägelsefullt?

Ja, kanske.

Men det är lite det som är Nybro för mig.

De gråa funkishöghusen blandat med sommarblommor.

 

Jag har valt att se sommarblommorna.

 

 

 

Blev precis helt till mig i trasorna när jag slötittandes på Åsa-Nisse
såg en vägskylt som det stod Nybro på.

Ibland krävs det inte mycket.