flying kite

Ett problem i vårt hushåll är det här med att panta burkar.

Egentligen vet jag inte varför.

När jag bodde i Nybro så tyckte jag aldrig att det var någon direkt issue att gå och panta.

Det innebar ju ändå en slant.

Visst, det var ett litet projekt, jobbigt och tråkigt liksom, i synnerhet eftersom man inte hade körkort eller bil.

Men själva pantandet i sig kunde nästan vara lite halvgutt.

Någonstans skvallrar tomma ölburkar om ett socialt liv.

Men sen jag och Martin flyttade ihop har den inställningen ändrats.

Panta burkar är något vi drar på så länge som möjligt.

Det är ytterst sällan vi gör det var och en för sig,

vi måste dela på skammen ihop.

För det är så det är nu,

det har blivit skämmigt att panta burkar.

Tattigt liksom.

 

Jag vet inte varför det är så.

Har det med att göra att Martin är från en storstad, och där kanske pantning är mer förankrat med att vara pank och hemlös?

Det låter fånigt.

Å andra sidan så misstänker jag att det kan ligga något i det.

En gång när vi stod och väntade på bussen hittade jag typ tre kronor i min ficka, varpå Martin säger:

- Oh, kan jag få dom?

Jag fattar genast att det är något lurt.

- Nej, varför det?

- Jo men snälla, bara ge dom till mig.

Sen ger han mig "du-måste-lita-på-mig-om-relationen-ska-funka"-blicken.

Så jag ger honom mina tre kronor.

Vad gör han?

Han slänger dom på marken.

För att han kan.

Sen skrattar han och jag blir sur.

(ska sägas att jag blir så pass sur och arg att jag tvingar honom att plocka upp dem)

Det jag vill komma till är att det på nått sätt verkar viktigt för honom att visa att han inte behöver panta burkar. Han behöver inte dom där tre kronorna.

För mig handlar det inte om det.

Det handlar itnte ens om miljön, även om jag önskar att jag tänkte så.

Faktiskt har det mest handlat om att jag vill slänga skräp som tar plats, och att man dessutom kan tjäna pengar på det. 

Men dessa dagar är borta.

Nu gömmer vi skiten på vinden istället.