Epilepsi med mina homies
Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter
Dostojevskij, Niel Young, Sokrates, Julius Ceasar, Jean d'Arc, Alexander den Store, Prince (a.k.a the Sign), Michelangelo, Napoleon, Alfred Nobel, Van Gogh, heliga Birgitta, Moliére och jag.
Vi är ett skönt gäng.
Jag vet att det är lite länge att lyssna, men för mig som har epilepsi är det ganska intressant.
Framför allt känner jag en märklig lättnad - jag kunde haft det så mycket värre.
Jag tänker inte i första hand att jag önskar att jag inte hade epilepsi, utan känner mig främst glad för att jag mår så pass bra som jag gör.
Jag har nog ganska svårt att beskriva min relation med min sjukdom. Kanske för att jag nog aldrig egentligen har accepterat den fullt ut. Det kan ha varit min räddning. Jag vägrar identifiera mig med en sjukdom. Det är något jag har, inte något jag är.
Jag tänker inte gå runt med en pin eller ett halsband med epileptikernas märke, det skulle kännas som att bära Davidsstjärnan. Jag förstår syftet med det, och jag har en i plånboken, men att bära den på kragen ser jag varken heder eller stolthet i. Inte skam heller för den delen, men för mig så finns det ingen poäng med att skylta med det. Lika lite som jag går runt med märken för blond, heterosexuell, kvinna, nybroit, rökare tänker jag gå runt med något annat som visar bara en liten del av vem jag är.
Det är en sjukdom som på något sätt är lite mystisk. Det finns enormt mycket att forska om fortfarande, än vet man t.ex. inte ens varför man får det. Eftersom den sitter i hjärnan är det också oklart hur mycket av människans psyke som påverkas, alltså vilka delar av hjärnan som blir drabbade på ett eller annat sätt. Man vet att viss medecineringen av epilepsi slukar B-vitamin ur kroppen, vilket påverkar nervsystemet och kan leda till t.ex. depression.
Hippocampus anses vara en av de delar som sällan kommer undan, alltså där minnet finns. En del har problem med detta. Jag för min del har nästan sjukligt bra minne, så kanske har min epilepsi den effekten på just mig.
Att operera bort den delen av hjärnan som är påverkad av epilepsi är dock inte ett alternativ för mig. Det skulle nämnligen innebära att jag skulle få operera bort hela hjärnan. Jag har typen Juvenil Epilepsi som är medfödd och alltså sitter i hela hjärnan.
Känns ovärt.
Min typ av ep växer sällan bort som den kan göra i vissa fall, och har den inte försvunnit efter 25-årsåldern kan man vara ganska säker på att man har fått sig a life long companion.
Det är vad det är.
Och det kunde ha varit värre.
