Fan Killinggänget.
Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter
Jag är såklart ett barn av min tid, och ironi är en del av mitt liv.
Den är så självklar att jag inte ens reflekterar över den särskilt ofta.
Nittiotalet var fullt med ironisk humor, bra sådan i många fall.
Som t.ex. det banbrytande Killinggänget.
Det var liksom som att den brittiska humorn äntligen hade trängt sig in Sverige.
Dock hade det sina nackdelar kan jag tycka.
För ingenting blev längre på allvar, samtidigt som allt blev ganska skitnödigt.
Ingen vågade bjuda på sig själv längre, alla blev så otroligt rädda för att göra bort sig.
Ingen vågade chansa av rädsla för att bli hånad.
Ingen vågade vara seriös.
Jag och många med mig faller under denna kategori av människor,
och ibland kan jag tycka att det är lite synd.
Det är ironins baksida.
