Que sera, sera.
Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter
Jahapp, imorrn går världen as we know it under då.
Spännande.
Detta har man kommit fram till efter att ha konstaterat att Mayaindianernas kalender slutade då.
Men va fan, de måste ju sluta skriva nån gång?
Dock kan jag få lite ångest när jag funderar på det. Inte för att jorden skulle gå under just imorgon, men om den nån gång skulle göra det, hur skulle man helst dö?
Jag skulle vilja vara tillsammans med alla jag älskar. Detta skulle vara helt omöjligt. För jag antar att de personerna jag älskar även skulle vilja vara med sina familjer och andra de älskar, och i slutändan skulle vi bli hur många som helst. I min krets skulle jag tex bland andra ha Martin, mamma och pappa. Och ungefär 1000 pers till. Men om vi börjar där, för redan där blir vi många:
okej, Martin skulle säkert vilja vara med sin bror, sin mamma och sin pappa tex. De i sin tur skulle vilja ha med sina respektive, och deras respektive skulle säkert vilja ha med sina föräldrar och eventuella barn. Dessa skulle i sin tur vilja ha med sina närmaste vänner och de vännerna vill säkert ha med sina familjer och...ja, ni ser vart det här är på väg, jag behöver inte fortsätta med samma procedur med mamma och pappa.
Aldrig att jag skulle vilja utsättas för att behöva selektera bort människor jag älskar pga platsbrist.
Om jorden ska gå under så hoppas jag att det går fort så man inte hinner välja.
Jag hoppas även att jag sover då.
Dessutom kommer jag vara fruktansvärt bitter om jorden går under imorrn.
Så sjukt jävla meningslöst att sluta röka bara några dagar innan.
