Vem är du, vem är jag?
Kategori: Och så går en dag och kommer aldrig åter
Jag tror inte på nyårslöften.
Nyårslöften är bullshit.
Så det är inte alls på grund av något sånt jag gör vad jag nu börjat göra.
Jag har börjat gå.
Utan mål alltså.
Och faktiskt relativt snabbt.
Eller ja, en rutinerad fotgängare med normal längd på benen skulle förmodligen opponera sig här,
men jag tycker att jag går snabbt.
Häromdagen passade jag även på att handla när jag gick min runda,
sen använde jag matkassarna som typ hantlar som jag lyfte på vägen hem.
Det är snart fyra dagar sen.
Jag har fortfarande träningsvärk.
Det här med att röra på sig, sluta röka och äta nyttigt ligger så fruktansvärt långt ifrån mig.
Det tror jag alla som känner mig kan intyga.
Jag är den som älskar transfetter och grädde, den som står och hånskrattar och pekar retsamt på folk på gymmet genom fönstret, den som himlar med ögonen mot moralister och "vet-bäst:are" på sina höga hästar som pratar om hur äckligt och osunt det är med rökning.
En del av mig hatar mig själv när jag går där med lurarna i öronen och andas tobaksfri luft.
Men nu går jag alltså.
Jag vet inte riktigt varför jag började.
Eller jo, det gör jag kanske.
Kanske börjar jag bli lite småskraj för att vikten börjat öka lite.
Inte mycket, men tillräckligt för att jag ska märka det.
Samtidigt så kändes det lite som att det hörde till min nya
"30-fräscha-sluta-röka-powerwalka-milf:iga-stil" som jag bestämt att göra till min egen.
33 har alltid varit min drömålder.
Det är vid 33 jag tror att mitt liv kommer vara på sin absoluta peak.
Att jag i år fyller 30 har fått mig att inse att jag bara har några få månader kvar av "the rising".
Snart peakar jag, och sen kommer det bara gå nerför.
Då är det lika bra att passa på att vara snygg nu, right?
